Everest Base Camp, Dag 3 : En “enkel” till Jiri

2017-10-09

:

Klockan är strax innan 5 då jag lämnar hotellet i Kathmandu. Thamels gator som tidigare var så fulla av liv och rörelse ligger nu i dunkel och känns hotfulla. Bara några få gatlyktor visar vägen. Huvudet börjar genast fantisera om vad som kan gömma sig bland skuggorna. Varför förbeställde jag inte en taxi? Varför ska jag alltid vara så envis med att gå överallt, jag kommer ju ändå att få gå tillräckligt de kommande veckorna!

Ur mörkret glider bilar fram. -Taxi? Jag vet inte vad som känns osäkrast, att gå genom gränderna eller hoppa in i en okänd bil. Jag bestämmer mig för att fortsätta gå. -No thank you. Jag korsar snabbt smågatorna och tar mig till en huvudgata som börjar bli trafikerad och som har lite fler gatljus. Det känns i alla fall lite säkrare.

Efter ca en halvtimma kommer jag fram till busstationen. Jag har blivit tillsagd att vara där till halv sex även om bussen ska gå först 30 minuter senare. Jag är ännu tidigare för om det är ens i närheten lika svårt att hitta bussen som det var att hitta själva biljettstället behöver jag tid på mig.

Det är fullt med bussar. Fullt med folk som trängs och ropar. Jag tränger mig fram till det lilla båset där jag köpte min biljett och blir genast hänvisad till en kille som tar mig till bussen och visar mig min plats. Jag får sitta vid fönstret. Tack gode gud.

Men det är trångt. Sätet framför mig är bakåtlutat och går inte att fälla fram. Jag får knappt plats med mina ben och den påse med vatten och snacks jag har med mig. En timma senare börjar bussen röra sig framåt. 8 timmar har de sagt att den ska ta. Jag håller tummarna.

När bussen lämnar stationen är den långt ifrån fullsatt men chaufförens assistent gör allt för att fylla på längs vägen. Han hänger ut genom dörren och ropar –Jiri, Jiri?! Han pressar in folk som de vore boskap. Inte helt motsatt vad vi känns som. Bussen fylls snabbt på och min väska jag haft bredvid mig hamnar snart i mittgången.

Bussen skakar redan ordentligt på gatorna i Kathmandu. Den är gammal och låter ungefär som en skördetröska när den tar sig fram och motorn får jobba hårt när vi börjar ta oss uppåt bergen. Vägarna är otroligt dåliga men ändå imponerande. Att de finns. Leriga, håliga och fulla med sten. Jordbävningar och sommarens regn verkar ha slitit hårt på dem. På flera ställen ser man hur de rasat samman. Jag försöker låta bli att tänka på hur lätt det borde vara för hela vägen att kollapsa.

Bussens bromsar tjuter i nedförsbackarna. Svårt rök bolmar ur avgasröret. Ur högtalarna väller ständigt hög, glad nepalesisk musik som faktiskt inte alls stör mig utan passar in på nåt vis. Den gör den stundtals läskiga bussresan lättare. Lämmeltåget av bussar tutar likt elefanter till varandra i varje kurva. Alla med sin egna lilla melodi.

Visst skakar det ordentlig oavbrutet och jag måste hela tiden hålla i mig i armstödet för att inte fara runt som en vante. Men det går okej. Vägen är bred och det känns aldrig riktigt obehagligt, inte ens när två bussar måste köra om varandra. Det är tajt, men ändå hyfsat avstånd till den branta kanten som stupar rätt ner bland träden. Tack vare att jag sovit så dåligt natten innan lyckas jag ändå sova några timmar i den torktumlare bussen känns som. Varje gång jag vaknar har landskapet förändrats och antalet medpassagerare ökat.

Efter sex timmar stannar bussen för vad som visar sig vara “lunch”. Stället känns sådär och jag har ingen aning om hur länge vi ska stanna så jag väljer att köpa två små chipspåsar istället för mat.

Bussen har nu tagit oss upp på ordentlig höjd och när den senare kämpar sig vidare känner jag att det är ett under att den ens tar sig fram. Vägen är otroligt dålig och på vissa ställen finns det ingen väg alls. Några plankor täcker över de värsta hålen. Bussen skakar och kränger, ännu mer än tidigare. Vid ett tillfälle då jag missar att hålla i mig slår jag huvudet så hårt i fönsterkarmen att jag riktigt kan känna bulan växa upp ur skallen. Bussen är nu full till bristningsgränsen av folk.

Vägen har också blivit smalare. Stupen djupare och brantare. Vi kör inte längre med behagligt avstånd till kanten utan nu åker vi så nära att jag inte längre vill titta ut genom fönstret. Den dåliga vägen gör dessutom att bussen ibland får sånt lut att det känns som den ska välta. Som ett försök till säkerhetsåtgärd drar jag igen fönstret bredvid mig. Ska vi välta kanske det är bra att inte slå huvudet direkt i marken i alla fall. Jag blundar, försöker sova eller i alla fall tänka på något annat och hoppas att vi snart ska vara framme.

Efter 10 timmar når vi tillslut Jiri. Levande. Det är alldeles för sent för att jag ska hinna vandra den sträcka jag tänkt idag innan det blir mörkt så jag tar in på första bästa lodge jag ser. Vilket äventyr!

Klockan 18 går strömmen och jag känner att det ändå är dags att sova och jag somnar som en stock. Imorgon ska jag äntligen få börja vandra!