Lindas Blogg

Det går inte alltid som man tänkt sig.

2018-09-01
:

Föreställ dig att du har det där riktiga drömäventyret framför dig. Du har planerat och planerat i månader. Läst varenda text du kommit över, suttit i timmar och scrollat bildflöden, gått igenom din packning tusen gånger, provat varenda plagg och testat utrustningen. Och nu är det dags. Du står på startlinjen, tagit dig till platsen där ditt äventyr kommer äga rum. Du tar ett djupt andetag och känner hur luften som fyller dina lungor är frisk och full av frihet. Lycka. Fjärilarna lever runt i magen. Det är en härlig blandning av nervositet och eufori som sprids i kroppen. Håret reser sig på armarna samtidigt som en tår faller ner för din kind. Nu börjar det!

 

 

Också går allting åt helvete.

Vad händer då? Vad gör man? Det stod aldrig att läsa i de där texterna eller att se i bilderna i instagramflödet. Där gick allt som på räls och äventyret blev just sådär fantastiskt som man målat upp det. Så hur hanterar man att drömmen går i kras och hur klarar man av att ta beslutet att avbryta och se på när drömäventyret försvinner framför näsan på en? Det var något jag fick erfara för bara några dagar sedan.

 

Men låt oss först backa bandet lite. För de flesta av oss har detta varit en väldigt fin sommar. Så även för mig. Under slutet av juli och i augusti har jag varit ute på två stycken längre reportageresor för Utemagasinet. Den första var en cykeltur i den finska skärgården, längs Skärgårdens Ringväg, en 250 km rutt runt skärgården utanför Åbo. I Sverige är det inte många som känner till den, men i Finland och särskilt kring Åbo är den väldigt populär. Längs vägen passade jag även på att prova på en del andra aktiviter så som paddling, ridning på islandshästar, vinprovning, SUP-paddling och vandring m.m. Detta var min första längre cykeltur och trots vissa motgångar (i mitten av min resa lyckades jag bryta av fälgen på det främre hjulet mot ett cykelställ, men fick hjälp att byta det så jag kunde ta mig vidare) så blev det en riktig lyckad resa! Jag ska inte avslöja mer om detta just nu, ni får vänta till reportaget kommer ut i vår/sommar!

 

 

Min andra resa var genom Europa med tåg. De senaste åren har interrailkortet, som hade sin storhetstid på 80-talet fått en rejäl uppsving, inte minst i år genom att Projektet ‘Discover EU’ delat ut gratis interrailkort till 18 åringar. Mitt syfte med resan var att ta reda på hur detta fungerade, då trots att kortet har utvecklats, är inte allt helt solklart för den som ger sig ut på sin första resa.

 

Kliver på mitt första tåg för tågluffen på Stockholm Södra.

 

Under min tågluff hade jag också planerat göra en del stopp. Mitt första var i Biarritz där jag skulle gå på en veckan surfläger tillsammans med Surfakademin. På vår första dag blev vi frågade vad vi hade för mål med veckan och för mig som aldrig ens hade stått på en surfbräda tidigare, blev just detta mitt mål – att kunna stå upp. Faktum är att jag lyckades redan vid första försöket. Resten av veckan blev en lång övning av trial and error. Nöta, nöta, nöta – och i slutet klarade jag det ändå ganska bra! Trots att jag även lyckades med bedriften att slå surfbrädan över näsbenet vid ett tillfälle.

 

 

Mitt andra större stopp skulle bli det jag sett fram mest mot hela sommaren: en vandring längs leden Alta Via 2 i Dolomiterna, en vandring som också skulle innehålla en del Via Ferrata klättring. Jag var så taggad! När jag anlänt till Brixen/Bressanone i norra Italien och tagit kabinbanan upp till ledens start trodde jag knappt mina ögon. Framför mig låg leden och de för Dolomiterna karakteristiska spetsiga bergen. Det bubblade i hela kroppen! Tänk att jag skulle få spendera över en vecka ute bland dessa fantastiska berg!

 

 

Men det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig.

Trots att både resan i Finland, surfen och resorna i början av tågluffen inneburit en del motgångar, så var det inget som hade stoppat mig. Men det som hände nu skulle få helt andra konsekvenser.

Ungefär hälften in på vad som skulle bli min första heldag på leden halkar jag plötsligt till och känner hur min vänstra fot viker sig in under mig. Jag trampar snett och faller varpå min ankel får ta den värsta smällen. Jag skriker rakt ut och blir liggandes på knä samtidigt som mina fingrar gräver sig in i fuktiga jorden så att knogarna vitnar. Andas. In, ut, in, ut.

Det gör så ont. Men jag känner igen smärtan. Jag har trampat snett såhär två gånger tidigare, så jag tror inte att det borde vara någon fara. Jag måste bara låta smärtan gå över. Men det tar längre tid än vanligt. När jag efter en stund tagit mig upp på fötter igen och haltandes stapplar iväg känner jag hur min vänstra sko börjar sitta åt mer och mer. Jag bestämmer mig för att stanna och ta en paus och se hur det ser ut innan jag fortsätter.

Det jag får se när jag tar av mig skon chockar mig. Över vänster fotkula har en svullnad uppstått, stor som en halv tennisboll. Det ser inte klokt ut. Det här kan inte vara bra tänker jag. Men jag har ändå inte så ont. Jag kan stå och röra på foten, till och med gå, även om det inte är direkt skönt. Envis som jag är vill jag fortsätta, så jag tar mig iväg till en stuga som ligger lite längre bort, ber om is och börjar googla på vad som kan ha hänt med foten. Ju mer jag läser desto mer inser jag dock att de där fantastiska bergen som bara ligger några timmars vandring framför mig… De får nog vänta och jag känner tårarna rulla ner för mina kinder. Jag vill verkligen inte avbryta.

I samråd med de som har stugan bestämmer jag mig för att ta mig ner till stadens sjukhus för att få en läkares bedömning. Det tar emot, men jag åker ner. Det visar sig dock att jag gjort rätt. Ingenting verkar vara brutet, men jag får inte gå på foten på 10 dagar och jag rekommenderas åka hem till Sverige igen. Med bara hälften av min tågluff gjord tvingas jag alltså att avbryta. Det blir en 24 timmars lång resa hem och väl på hemmaplan konstaterar läkaren samma sak. En rejäl stukning. Jag ska inte gå på foten på en vecka och först efter det kan jag försiktigt börja gå – men på kryckor. Han skriver ut ett sjukskrivningsintyg på 3 veckor.

 

“Alta Via 2” är en långled som är sammansatt av flera kortare leder. Till en början följer den led 4 och 6.

Den första hälften av dagen var riktigt fantastisk! Det var så himla härligt att få vara ute på en led igen!

En olycka händer så lätt. Den här bilden är tagen bara någon minut innan jag föll. Som ni ser var det inget särskilt avancerat ställe. En rot på fel ställe vid fel tidpunkt var allt som räckte för att jag skulle trampa snett
Jag trodde verkligen inte mina ögon när jag fick se hur min fot såg ut när jag tog av mig mina skor. Över vänstra fotknölen var en svullnad lika stor som en halv tennisboll!
Att hålla foten i högläge (ovanför hjärtat) och kyla är ett effektivt sätt för att begränsa skadan. Som tur var fanns det en stuga med servering inte långt från leden som kunde avvara lite is.

 

Så hur klarade jag egentligen av att ta det där beslutet – att avbryta helt och åka hem? Det var sannerligen inte lätt, men någonting som hjälpte var att ge det tid. Att inte bestämma på en gång vad jag skulle göra. Från att jag såg hur illa det var med min fot, till det att jag satte mig på bussen ner till sjukhuset, gick det ungefär två timmar. Under tiden hann jag väga för och emot. Och när jag väl åkte ner, sa jag till mig själv att jag lika gärna kunde besöka doktorn eftersom jag ändå behövde åka ner för att köpa tejp till foten om jag skulle fortsätta. Men för varje minut som gick fick det som hänt smälta in och ju mer det sjönk in, desto mer kunde jag tänka logiskt kring situationen och inte lika känslomässigt. Det var först när jag satt och åt middag samma kväll, långt efter skadan skett som jag tog beslutet att det var lika bra att åka hem och ge det ett försök om några veckor igen istället.

 

På Stockholm central, två dygn efter stukningen. Det var en lång och svår resa hem både fysiskt och mentalt.

 

Så hur bearbetar man det då efteråt? Efter att man tagit beslutet? Det är såklart lätt att tappa sugen efter en sådan här grej. Men är det något som mina äventyr har lärt mig, så är det att acceptera det jobbiga. Att se det som en del i tillvaron. Ibland är det tufft ute på leden, man svettas och stånkar och tror aldrig att uppförsbacken ska ta slut. Ibland känns det likadant i det verkliga livet. Men – förr eller senare kommer den där backen att ta slut. Och vyn som breder ut sig på andra sidan när man väl tagit sig till toppen har alltid varit värt det och många gånger har ansträngningen gjort det ännu bättre. Ju fler tårar jag fällt i frustration på vägen upp, desto fler har lyckotårarna varit när jag väl stått på toppen.

En annan viktig sak är att sätta upp nya mål, hitta något som gör vilan värt det. När jag idag sitter hemma på min pojkväns soffa, scrollandles mellan netflixdokumentärer har jag framförallt ett mål som hjälper mig. Jag ska tillbaks. Jag ska fixa den här foten, följa allt läkaren säger åt mig och lägga all fokus på rehabiliteringen. Sen ska jag tillbaka! Jag tror att precis som att det är bra att ha en målbild när vi ligger i intensivträning inför ett äventyr, så är det viktigt att ha en målbild när det kommer till rehabträning också.

Sen gäller det såklart att jobba med att hålla humöret uppe. Att inte ge upp, inte se det negativa i saker och ting. På min tågluff var det flera saker som hände som gjorde att det ibland kändes väldigt motigt, men istället för att bli arg på vad som hände, kunde jag glädjas åt vad som öppnades upp istället. När mitt första tåg blev såpass försenat till Hamburg, pga att det kört på en person (!), att jag missade min nästa anslutning och blev kvar där, visade det sig att Anna, en av deltagarna i Fjällräven Polar det året jag var med, bodde där! Så istället för att ta mig hela vägen till Amsterdam som var planen, fick jag tillbringa en kväll med henne och se en del av Hamburg! Något som aldrig hade hänt annars. När en dörr stängs, öppnas en annan. Det må vara klyschigt, men ack så sant. Man måste bara själv se till att inte sätta sig med armarna framför ansiktet och tjura om man ska kunna få syn den där nya dörren.

Det går inte alltid som man tänkt sig, men det kanske inte gör så mycket heller.

 

Hemma i Stockholm, ca 1,5 vecka efter olyckan får jag sakta men säkert börja gå på foten igen. Om tre veckor till hoppas jag kunna vara tillbaka i de Italienska bergen!

 

 

Har du några tips för hur man kan hålla humöret uppe efter en olycka? Kommentera gärna i kommentarsfältet nedan!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Kommentarer

  • Raji

    Ville göra en solovintertur i Sarek på en vecka (som flera gånger förut). Väl ute förstod jag att sorgen efter min pojkvän som dött ett halvår tidigare gjorde mig för svag att fullfölja. Efter två nätter vid Slugga gav jag upp och åkte hem och sörjde.
    Ibland måste man vara riktigt mjuk mot sig själv.

    • lindaakerberg

      Åh, vad tråkigt att höra om din förlust. Men ändå fint på något sätt att ditt äventyr gav dig den insikten om dig själv. Ibland kanske det egentliga syftet med äventyret visar sig först efteråt. 🙂

  • Rebecca stenberg

    Hmmm Som konvalecent efter ha spetsat på en 15 cm gren rakt in i kroppen har jag nog inte tillräcklig distans att säga något. Har fullt upp med att hantera chock och dysfunktionell sjukvård utanför storstäderna. Inte heller var jag på väg till ett efterlängtat äventyr. Det blir rimligen dubbelt jobbigt när man ska hantera besvikelsen utöver fysisk smärta, krångel etc. Så jag instämmer i din fråga.

    • lindaakerberg

      Men fy vad läskigt det låter! Ja en olycka kan hända så otroligt lätt och helt oförutsett. Våra upplevelser är väl olika, men ändå lika kan jag tänka mig. I båda fallen gäller det nog att blicka framåt och försöka att låta det som hänt inte påverka en negativt på det mentala planet. Jag hoppas du återhämtar dig snabbt och får den vård du behöver! Styrkekram!

  • Saga

    Så fint att höra dig berätta!
    Hur funkar det för dig att ha en pojkvän och relation när du reser så mycket?
    Från en som undrar då jag själv inte vet hur jag ska få ihop mina drömmar och mina andra drömmar. ☺️

    • lindaakerberg

      Tack snälla!
      Jo tack det funkar bra, även om det såklart är knepigt ibland! Men vi båda reser mycket i jobbet vilket ger en bra förståelse. Sen gäller det att ta tillvara på de dagar man har tillsammans!

Wilderness Stories