Lindas Blogg

PCT – Del 3 : Fysisk v/s mental styrka

2016-04-29

:

Ziggy and the Bear – Cajon Pass. 131 miles / 210 km

När jag började göra research inför Pacific Crest Trail kunde jag ofta läsa om hur leden i sig inte skulle vara så fysiskt krävande, att nästan vem som helst kunde klara av den. Det gavs exempel på hur kraftigt överviktiga eller riktigt gamla klarat av att ta sig genom alla delar från Mexiko till Kanada. Det som sas vara det avgörande var den mentala styrkan. Jag tänkte då att det handlade om att faktiskt klara av att vandra varje dag i ett halvår, om att inte hoppa av efter ett tag. Men nu, snart en månad in på leden har jag insett att den mentala styrkan är något som utmanas varje dag.

Visst kommer den fysiska styrkan i första hand. Kroppen ska klara av den påfrestning det innebär att gå långa sträckor och att bära tungt. Redan har några av de jag mött tvingats avbryta, eller i alla fall ta en paus för att låta kroppen återhämta sig. För några dagar sedan nådde mig ryktet att min engelska vän Piers som jag träffade redan första dan, har fått avbryta för att vila upp sig några veckor pga en stressfaktur i foten. Anthony, som vid Warner Springs hade väldigt problem med blåsor på fötterna, bestämde sig vid Ziggy and the Bear för att åka hem och vila sitt då ständigt värkande knä.

 

 

För egen del har kroppen klarat det bra fysiskt. Visst, jag har mina blåsor och gångstilen jag har då jag suttit still för länge får mig att känna mig som något halvmänskligt monster ur en gammal skräckfilm. Men det går framåt! Och förvånansvärt snabbt dessutom. Mina första dagar klarade jag “bara” av att gå mellan 10-15 miles (16-24 km) per dag, men de senaste dagarna har jag snittat på 20 (32 km) utan några som helst problem! Det som nu blivit en utmaning är den mentala styrkan. Att vandra i timmar varje dag kan vara väldigt påfrestande psykiskt. Speciellt nu då jag börjar klara av det bättre och bättre fysiskt. Detta beroende på att jag nu måste hitta något annat att fokusera på än den fysiska utmaningen och efter att ha tänkt slut på alla tankar i huvudet om och om igen hamnar man lätt i en ganska monoton situation, särskilt om man dessutom befinner sig på en plats där naturen runt i kring en också är enformig. Det är lätt att börja tänka på hur långt man har vandrat och hur långt man har kvar och i samma stund som de tankarna sätter fart blir det med ens väldigt jobbigt. Det är inte för inte alla vandrare här ute är eniga om att dagens sista mile alltid är den jobbigaste och längsta.

 

Tips för tuffa dagar

  • Försök undvika att tänka på hur långt du ska gå, utan bara gå och njut av naturen. Kommer tankarna smygande, försök slå bort dem.
  • Om du ändå börjar räkna kilometrar eller miles, fokusera hellre framåt istället för att tänka på hur många du har gått jämfört med hur många du har kvar att gå. Räkna ner så känns det lättare.
  • Belöna dig själv och ta många pauser. Det kan kännas frestande att bara köra på och gå för att få sträckan avklarad, men genom att ta kortare pauser t.ex. 10 min varannan timma där du tar av dig ryggsäcken och äter något enklare snacks, får du ny både fysisk och mental energi!
  • Ladda ner en ljudbok eller några podcasts. Kan vara en skön hjälp då ens egna tankar börjar ta slut.
  • Även om det känns jobbigt psykiskt, pusha på lite till så att du når ditt mål (t.ex. vilopausen om 10 minuter). Den mentala styrkan måste tränas upp precis som den fysiska, vilket görs bäst genom att tänja på sina gränser lite i taget.
  • Testa att vandra med någon annan. Om ni kommer bra överens och håller ungefär samma tempo kan ni vara en bra draghjälp åt varandra. Även om ni kommer ifrån varandra kan ett gemensamt mål för vilopausen var stärkande nog för att ta sig fram även om man halkar efter den andre.
  • Se till att du har tid för annat än att bara vandra. Om du vandrar från att du vaknar till att du går och lägger dig kommer du snart bli väldigt uttråkad. Avsätt lite tid för att hänga med de andra vandrarna i lägret om kvällarna. Då får du dessutom mer att tänka på dagen efter!

 

Att ha draghjälp på leden kan underlätta när det känns jobbigt, som t.ex. på slutet av dagen.

 

Sen finns det såklart andra situationer när den mentala styrkan utmanas. Av mina första dagar på leden var 5 i regnoväder, vilket var väldigt påfrestande. Så fort jag nu ser moln som hopar sig känner jag med ens hur mycket jobbigare jag tycker att det är. Samma sak händer om jag redan är trött och leden plötsligt är full av sten, omkullfallna träd eller snöpartier, vilket saktar ner tempot väldigt. Men det är bara att bita ihop och fortsätta lite till. Rätt som det är är man på bra humör igen och man märker hur man går och nynnar på någon gammal melodi. Den mentala styrkan kommer den också. Förhoppningsvis kommer jag snart inte ens notera att jag går över trädstammar eller att leden plötsligt påminner mer om ett järnvägsspår än en led!

 

rainytrail

rocks

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Kommentarer

  • jonas nohrstedt

    hej linda! verkligen kul att följa din vandring på PCT. hittade hit via en länk på fb (camino de santiago – swedish pilgrims). jag själv har gått camino francés vid två olika tillfällen. känner du till den? verkligen fascinerande bilder du framvisar från din vandring, intressant hur vädret kunde växla från hagelbyar till varma källor på en och samma dag! 🙂 det är ju helt otroligt att tälta på så vis att utsätta sig för vädermakterna och känna hur liten man är i det stora alltet. vad är det för typ av sovsäck, liggunderlag och tält du kör med? vad är vikten på ditt tält? jag har väl 3 tält själv då mitt lättaste tält (om man räknar bort ett stabilt vindskydd från svenska Primus som användes på en 3 veckors vandring i september i Skottland för en del år sedan) väger 1,5 kg. härligt att göra om trail angels, den fina gemenskapen på leden och hur entusiastiskt du berättar! kommer definitivt att fortsätta följa denna bloggen! några böcker som du borde kolla upp som jag kommer att tänka på är: “at home in nature: homesteading and spiritual practice in america”, “walden” och “a vagabond for beauty”. självklart hör också “into the wild” hit av jon krakauer. otroligt intressanta böcker hursomhelst! och just att ditt kapitel 1 i bloggen heter “anpassning” skulle lika gärna kunna ha matchats in i boken “walden” som klippt och skuret. jag har själv drömt om att göra “the triple crown” (AT, JMT & PCT) en vacker dag, men jag gissar att AT;n är nog den mest befolkade av vandrare och JMT:n är dess motsats. apropå JMT:n så finns det en helt underbar dokumentär om den som heter “mile mile and a half”, rekommenderas! 🙂 hur fixade du med visum i USA för så lång tid som turen tar? trodde att visum kanske bara gavs för upptil 3 månader. jag har en vän från utah som bor i oslo som har gått halva PCT och bilderna han har visat därifrån….MUMMA för själen liksom! njut vidare av vildmarken 🙂 // mountain man

    • lindaakerberg

      Hej Jonas!
      Vad kul! Är det den franska delen av Caminon eller är det någon annan?
      Vad det gäller utrustning så är både liggunderlag, tält och sovsäcken från en amerikansk tillverkare som heter Nemo Equipment. Mycket nöjd med dessa! Tältet är deras Hornet 1p. Väger bara ca 700g. Här är ju vikten verkligen viktig, så det är perfekt!
      Tack för tipset på böcker! Jag håller just nu på att läsa into the wild, men när den är klar ska jag kolla upp de andra!
      Visumet är på 6 månader. Det du tänker på är nog det 3 månaders ETSA som man bara behöver ansöka om på nätet. Ett längre visum måste följas upp med en “intervju” på ambassaden, men det är egentligen inge konstigheter heller.

  • Curt

    Linda!
    Om jag förstått rätt så fick du en klar starkick till PCT-vandringen av filmen “Wild”.
    Jag läste just boken “Wild”, bl.a. för att jämföra med din och andras PCT-vandrares beskrivningar.
    Cheryl Strayed gjorde ju i stort sett alla fel man kan göra, men har/hade en envishet – eller snarare besatthet – som gjorde att hon kämpade på trots totalförstörda fötter och andra eländigheter.

    Har du – som relativ nybörjare – gjort några “tokfel”, och i så fal vilka?

    • lindaakerberg

      Haha, ja hon gjorde väl en del fel. Bland annat det som jag tror de flesta gör här ute på leden. Att man att med sig för mycket grejer! Men man lär sig. Efter 2 veckor gjorde jag min första gallring och skickade hem lite saker och för ett tag sedan gjorde jag min andra och skickade hem ömnu mer. Har tappat en hel del kilo från ryggen på det!

Wilderness Stories