Lindas Blogg

Östergötland


Den första juni 2019 gav jag mig ut på vad som skulle komma att bli en 485 mil lång resa genom Sverige. Med hjälp av mina fötter, kajak och cykel, gjorde jag en upptäcktsresa genom landets alla 25 landskap. Jag ville upptäcka landet jag är född och uppväxt i och samtidigt inspirera andra till att också resa mer hållbart i närmiljö.

Nu presenterar jag nu en bloggserie på 25 inlägg, ett per landskap. I dessa kommer jag ta er med på min resa, men också dela med mig av tips, länkar och annan matnyttig info – detta så att du också kan ge dig ut på din egen bakgård! 

Det sjunde landskapet på min resa var: Östergötland



När jag satt och som hastigast planerade detta äventyr var Östergötland ett av de första landskapen som jag verkligen såg fram emot. Här skulle jag nämligen få förverkliga en dröm – att paddla Göta Kanal. Det blev dock snart ganska tydligt, hur lite jag hade hunnit lägga ner på just planering inför det här äventyret, då kanalen visade sig bli en betydligt tuffare utmaning än vad jag räknat med.



Göta kanal är en 190 km lång båtled, mellan Mem i Östergötland och Sjötorp vid Vänern i Västergötland. Den byggdes mellan 1810 och 1832 för att skapa en vattenväg mellan öst- och västkusten där fartyg kunde färdas utan att behöva betala danska tullavgifter. Från Vänern löper Göta Älv vidare ut mot Västkusten.

Kanalen är ett av Sveriges absolut största byggnadsprojekt genom tiderna och kostade omkring 16,2 miljarder kr att färdigställa (omräknat till dagens värde). Bakom projektet stod Baltzar von Platen, greve, sjömilitär och statsråd. Efter att kanalen färdigställts tog dock järnvägen över den funktion som kanalen var tänkt för och istället blev den en av Sveriges mest välbesökta och kända turistattraktioner.

Idag är kanalen ett av Sveriges största och viktigaste kulturhistoriska byggnadsverk. I samband med kanalbygget öppnades Motala verkstad som efterhand blev känd för sin gjutjärnsteknik och här utbildades flera berömda svenska ingenjörer, tex Nils och John Ericsson. Versktaden har kallats “den svenska verkstadsindustrins vagga” och öppnades med hjälp av engelsmän som vid tidpunkten för byggnationen, försedde Sverige med både material och kunskap som saknades här då.



Jag började paddlingen i Mem, kanalens ena ändpunkt. Då marknivån skiljer sig genom landet har man varit tvungen att bygga flertalet slussar längs kanalen, 58 st för att vara exakt. Det här var i princip det enda jag hade koll på när jag kom till Göta Kanal. Jag hade läst att man inte fick slussa med kajaken och hade därför (tack och lov) sett till att få med mig en kajakkärra så att jag kunde dra kajaken förbi slussarna. Men annars, hur svårt kunde det vara att paddla en kanal? Ganska knepigt visade det sig.

Det hade ju varit en bra idé om jag läst på lite hur man bäst fraktar en kajak, men istället fick jag lära mig den hårda vägen. Redan första kvällen längs kanalen, fick jag avsluta med att dra den förbi 6 slussar på raken. Det var oerhört tungt och jag fick bla bygga en slinga av min regnjacka och lägga runt kajaken och mina axlar, för att ens orka lyfta den. Någon vecka senare hade jag dock upptäckt att det gick väldigt mycket lättare om jag plockade ut allt i det främre skottet och la i sittbrunnen under mina lyft – så att jag bara behövde dra och inte lyfta tungt.

En annan sak jag lärde mig denna första dag var att kolla på telefonens satellitkarta innan jag drog upp kajaken. Detta för att vara säker på att det faktiskt gick en väg på den sidan jag gick upp på, som det gick att dra kajaken längs. En kombo av dålig lyftteknik och ett lyft på fel sida kanalen, gjorde denna första kväll till en riktig utmaning.


Att släpa kajaken över en åker – inte riktigt vad jag hade sett framför mig att det skulle innebära att paddla Göta Kanal


Att kanalen inte på några sätt är anpassad för paddlare blev jag snart varse. Jag tror knappt att det fanns ett enda smidigt ställe längs kanalen att dra upp kajaken på och flera gånger bad jag en stilla bön att kajaken inte skulle krasas sönder under ett av alla höga lyft från bryggkanter eller över vassa stenar. Tack och lov hade min vän Emil som var med mig och paddlade till Gotland, tipsat mig hur jag skulle få upp kajaken på bästa sätt.

Han hade berättat att jag skulle dra kajaken upp ur vattnet, mot bryggan till det att den själv ville tippa över. Dvs att inte själv trycka ner nosen mot bryggan så att bakdelen lyfte ur vattnet. Då kunde kajaken riskera att knäckas, särskilt om den var tungt lastat. En annan sak han tipsade om, var att lägga flytvästen eller ett liggunderlag under kajaken så att den slapp repas mot den hårda kajkanten. Trots att jag följde hans tips har jag idag en kajak som är så repig att den ser ut att ha överlevt ett mindre krig.



Inte heller sovplatser var det gott om för en stackars paddlare. Båtfolket sover ju mest i sina båtar vid slussarna, eller tar in på ett vandrarhem eller hotell längs kanalen. Det sista hade jag visserligen kunnat göra, men jag ville ju helst bo ute. Men då det mestadels är bebyggelse runt kanalen var detta inte så lätt. Vid några tillfällen fick jag till och med sätta upp min hammock mellan lyktstolpar och staket på parkeringsplatser.


En av mina mindre charmiga campplatser under resan


Men det som jag hade minst koll på, var det som kom att påverka mig mest. Det jag inte visste, var att Göta kanal är långt ifrån bara en kanal. Faktum är att endast 87 av de 190 kilometrarna är grävd kanal. Resten består av sjöar i olika storlekar.

Redan på min färd ner mot Göta Kanal på cykel från Södermanland, hade jag också förfärats över hur mycket det blåste. En stark motvind träffade mig någonstans strax efter Bråviken och flertalet gånger längs min resa ställde jag mig själv frågan hur det var möjligt att ständigt färdas i motvind, oavsett vilket håll man vände sig åt!

Denna vind ökade i styrka under min tid på kanalen och i kombination med en av kanalens sjöar, stötte jag på problem. På paddlingens andra dag kom jag fram till sjön Roxen och när jag efter 2 timmars slit, tagit mig förbi slussen vid Norsholm, fick jag reda på att det skulle blåsa upp ännu mer under morgondagen. Jag bestämde mig för att paddla så långt jag hann under kvällen.


Att ta mig förbi Slussen i Norsholm var ett projekt i sig. Förutom att dra kajaken förbi slussen, var jag tvungen att ta mig över en bommad cykelväg vid en järnvägsövergång. Därefter insåg jag att kajkanten på andra sidan var flera meter hög. Tack vare detta underbara par från Skottland kunde jag till slut ta mig ner i vattnet igen via deras båt.


Men redan efter en halvtimma började vågorna slå mot kajaken. Den tjocka vassen som avgränsade mig från land, låg ned i vinden och det var tungt att ta mig framåt. Att pausa var inte att tänka på, då drev jag genast bakåt, snabbare än vad jag paddlade framåt. Vid ett tillfälle paddlade jag förbi en stör, vilken jag gladeligen högg tag i, för att för några minuter kunna vila mina trötta armar. Strandkanten var nämligen konstant täckt av denna tjocka vass, så det fanns ingenstans att gå iland. Mitt enda val var att fortsätta framåt, mot vinden.

Sjön Roxen är omkring 25-30 km att paddla. Men efter bara drygt 3 km hade vågorna byggts upp såpass att jag kände att det inte var säkert att fortsätta. De slog mot kajaken och sköljde över mig. Den tjocka vassen gjorde att jag lika gärna hade kunnat befinna mig på öppet hav, det gick ändå inte att ta sig i land någonstans. Jag bestämde mig för att vända och mindes att jag nog hade sett en brygga för sisådär 20 minuter sedan. När jag väl vänt, tog det mig bara 2 minuter till det att jag var tillbaka vid bryggan och bokstavligen talat, spolades upp på land.



Som tur var visade sig inte bryggan tillhöra någon tomt, utan låg vid en superfin liten glänta. Jag satte upp min hammock och släpade upp kajaken långt upp på land så att inte vågorna skulle ta den. Därefter la jag mig för att kolla mina väderappar. Jag kände att jag började bli lite av en expert på att läsa av dem, genom att jämföra dem med varandra. SMHI var dock den som kändes säkrast för det mesta.

Vinden skulle hålla i sig och öka nästa dag. Möjligtvis skulle det lugna sig lite dagen efter det. Jag bestämde mig för att ta en vilodag på land och hoppades på det bästa.



Nästan två dygn senare hade rastlösheten i kroppen kliat länge nog och jag bestämde mig för att trotsa vädret. Visst hade det lugnat sig, men det blåste ändå ganska så bra och dessutom hade det börjat regna. Jag hade efterfrågat tips angående sjön i sociala medier och blivit tipsad om att paddla längs södra strandkanten av sjön, eftersom det oftast blåser från sydväst, mot nordöst. Detta gör att norrsidan är mer exponerad för de vågor som byggs upp över sjön i de vindarna. Jag bestämde mig för att köra på och ta mig så långt som möjligt.

Vågorna slog mot kajaken när jag gav mig ut och jag fick hela tiden parera för att möta dem. De tycktes aldrig riktigt komma från samma håll. Ibland sköljde de över mig från sidan och ibland surfade jag som fram på dem, då de kom bakifrån. Detta var de absolut värsta förhållandena jag paddlat i, men det gick bra. En kamp absolut, men efter ca 7 timmar nådde jag slutligen Berg på andra sidan sjön. Efteråt kände jag mig otroligt stolt över att jag tagit mig an utmaningen och hur bra jag hade tacklat den! Visst hade jag varit orolig för vågarna, men genom att utsätta mig för dem, lärde jag mig hur jag skulle tygla dem och jag imponerades av hur bra det gick för mig. Det hade till och med varit roligt!

Väl i Berg väntade nästa överraskning – 11 slussar på rad i en lång backe. Jag bestämde mig för att ta in på ett vandrarhem som låg direkt efter dem.


“Äntligen” framme vid Bergs slussar


Två dagar senare kom jag fram till Vättern, sjön som delar upp kanalen i två och som även separerar Västergötland från Östergötland. Min plan var att paddla norrut längs strandkanten och vidare in i Närke och därefter ner längs stranden på andra sidan. Men när jag kom fram till Motala, insåg jag att detta inte var någon vidare bra idé för tillfället. Vinden var fortfarande stark och stora vågor drog in över den ca 135 km långa och 20 km breda sjön. Jag hade också blivit informerad att sjön har branta klippstränder, vilket gör att vattnet blir oerhört stökigt då de väldiga vågorna studsar tillbaka mot klipporna.

Tack och lov hade jag några dagar tidigare träffat min vän Linda Staaf som driver guideföretaget Woods and Water i närheten av Omberg, ett välbesökt naturområde i Östergötland. Linda erbjöd mig redan då att låna ut en cykel till mig och ta hand om kajaken, men jag ville ju så gärna fortsätta på kanalen så jag avböjde vänligt hennes erbjudande. Men när jag kom fram till Motala räckte det med en snabb blick på sjön för att konstatera, att det där ville jag inte paddla ut i.

Så Linda mötte upp mig, tog hand om min kajak och istället fick jag lasta om alla mina kläder och div utrustning i en vandringsryggsäck och cykla vidare på hennes mountainbike. Det visade sig bli något av det jobbigaste jag gjort på hela detta äventyr. Mer om det får du läsa i nästa landskapspost om Närke!


Visst var det många gånger slitsamt längs Göta Kanal i Östergötland, men turen bjöd också på många fina stunder!

Stödhjul? På sätt och vis. Kajakkärran packade jag vanligtvis ner då jag paddlade, men här skulle jag bara paddla ca 100 meter innan det var dags för nästa lyft, så den fick sitta kvar ovanpå kajaken istället.


Min rutt


(Cykling, Södermanland – Mem)
Paddling, Mem – Motala, 92 km
Cykling, Motala – Zinkgruvan (Närke), 40 km
TOTALT: 132 km, 6 dagar



Faktaruta Östergötland

Areal: 10 000 km2
Invånare: 459 589 (31 dec 2018)
Residensstad: Linköping
Landskapsblomma: Blåklint
Landskapsdjur: Knölsvan


Östergötlands Natur

I norr ligger Kolmårdens berg och djupa skogar, i söder berg och kullar och däremellan Östgötaslätten som är en gammal havsbotten som en gång i tiden förband Vättern med Östersjön. Idag finns här bördiga åkrar där det odlas säd och raps.

Vättern som utgör landskapets västra gräns, är en av Sveriges största sprickdalssjöar vilket innebär att den har branta bergs- och klippstränder. Här ligger även Ekoparken Omberg.


En ekopark är ett större sammanhängande landskap med höga biologiska och ekologiska värden som sätts framför de ekonomiska. Samtidigt sätts även skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande i centrum. Ekoparkerna är ett av Sveaskogs verktyg för att arbeta med naturvård och tillsammans med Skogsstyrelsen tecknas särskilda naturvårdsavtal för samtliga ekoparker.


Ekoparken Omberg är ett 1700 hektar stort område där den högsta punkten Hjässan, ligger på ca 263 meters höjd (hela Omberg är dock ännu större än så). Området kännetecknas av “lummiga bokskogar, trolska grannaturskogar och den dramatiska rasbranten mot Vättern”. Runt Omberg går en av STF’s signaturleder som även fortsätter ner till Boxholm. Här finns även Mountainbikeleder och fina paddelstråk.

Vid gränsen mot Östersjön ligger fina skärgårdar, Gryts Skärgård och S:t Annas Skärgård. Båda är populära paddeldestinationer.


Exempel på aktiviteter som passar Östergötlands natur: 

  • Vattenaktiviteter så som paddling, segling etc. Förutom Göta Kanal och Vättern, finns skärgården i Östersjön.
  • Cykling. Man kan tex följa hela Göta kanal via en cykelväg.
  • Vandra. Östötaleden går genom flera delar av landskapet.
  • Mountainbike kring Omberg

Nationalparker och andra områden

I Östergötland finns inga nationalparker. De mest populära naturområdena är Omberg och området kring sjön Tåkern.


Länkar



Källor:
https://www.gotakanal.se/sv/historia/gota-kanals-historia/
https://www.sveaskog.se/globalassets/trycksaker/ekoparksmaterial/ekopark-omberg-sve.pdf




HAR DU FLER TIPS PÅ VAD SOM FINNS ATT GÖRA OCH UPPTÄCKA I ÖSTERGÖTLAND? TIPSA GÄRNA I KOMMENTARSFÄLTET NEDAN!



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.