Stories

Kilimanjaro 2019



Inför 2019 blev jag tillfrågad av researrangören Äventyrsresor om jag ville sätta ihop en resa till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro, tillsammans med dem. Resan skulle bli en expedition endast för kvinnor och jag skulle som färdledare leda gruppen upp för berget, tillsammans med lokala guider. Självklart tackade jag ja!

Jag kom i kontakt med Äventyrsresor första gången inför min resa till Nepal 2017. Trots att de visste att jag inte skulle boka någon resa med dem hjälpte de mig med förberedelserna. De var så hjälpsamma att det blev tydligt att det som drev dem som jobbade där, inte var att dra in pengar utan att faktiskt hjälpa människor ut i världen och uppfylla deras drömmar. Därför kändes svaret ganska givet när jag fick frågan att inleda ett samarbete med dem. Särskilt då de dessutom sedan start haft ett tydligt miljötänk och arbetat för att klimatkompensera sina resor. Idag ingår klimatkompensering för alla deltagare och färdledare i deras resor.



Det kändes lite som en dröm att få sätta ihop en alldeles egen resa och genast började jag spåna på ett upplägg som lyfte de resor jag själv varit på till en ny nivå!


Förträff

Eftersom jag själv vet hur mycket frågor man kan ha inför en resa la jag in förslaget att vi skulle ha en förträff med gruppen, några månader innan avfärd. Under en ruggig höstkväll sågs vi för första gången på Äventyrsresors lokal i Hornstull i Stockholm. Under denna kvällen gick vi igenom resan och vad vi skulle ha med oss. Jag visade upp min egen packning och alla fick ställa de frågor de hade gått och funderat på. Efter en paus gick jag även igenom hur vi på bästa sätt kunde träna fram till avresan. Dvs vilken typ av övningar som skulle ge oss de bästa förutsättningarna att klara av höjden.



Efter förträffen la vi in all info i en facebookgrupp där de deltagare som ville, kunde ansluta. Här gick det också bra att ställa frågor fram till avfärd, om det var något man glömt eller som kom upp när packningen började packas.


Moshi, Tanzania

I mitten av februari anlände slutligen alla till staden Moshi i Tanzania, ca 2-3 mil söder om Kilimanjaro. Staden ligger på ca 900m höjd och har omkring 200 000 invånare. Hotellet som ligger några kilometer utanför själva stadskärnan är som en lugn oas. Här skulle vi vila upp oss en dag innan det var dags att påbörja vår vandring upp mot toppen.


Springlands Hotel, Moshi

Att vi valde att lägga resan i slutet av februari var ingen slump. Kilimanjaro har två säsonger, en kring augusti/september och en kring januari/februari. Den sistnämnda har något färre besökare, vilket gör berget lugnare. En annan anledning till att jag ville ta med gruppen till berget just då, var för att jag anser att berget verkligen får visa sin fulla prakt då. Har man tur ligger det nysnö över toppen, vilket gör att man verkligen får ta sig igenom alla klimatzoner på vägen upp.


Utbildningsdag i Moshi

Något som jag var väldigt tydlig med då vi satte ihop resan, var att jag ville lägga in denna ovan nämnda extradag i Moshi, INNAN vi gav oss upp på berget. Detta för att kunna börja vandringen med de bästa förutsättningarna. En extra dag skulle ge alla tid att få vila upp sig efter den långa flygresan, ta igen eventuell förlorad sömn och vänja sig vid värmen. Kilimanjaro ligger bara drygt 30 mil från ekvatorn och i februari är 30 grader är inget ovanligt i Moshi, en ganska stor omställning från temperaturen hemma i Sverige med andra ord.

Det är nämligen inte så bra att börja en tuff bestigning innan kroppen är helt i balans. Väl på berget ska kroppen ska inte behöva fokusera på annat än att anpassa sig till den mindre mängden syre som vi får i oss på hög höjd. Dvs acklimatisera sig.

Pga detta, ville jag också lägga in en ett antal föreläsningar den här första dagen, främst om just hög höjd och hur kroppen reagerar och fungerar under de förhållandena. Genom att få en djupare förståelse över vad som faktiskt händer i oss, så kan vi också förstå hur vi ska jobba tillsammans med vår kropp och förhindra att vi drabbas av det som i folkmun kallas för “höjdsjuka”. Den typen av kunskap gör också att om vi skulle drabbas, så kan vi på ett lugnare sätt förstå vad det är som händer och hur vi ska agera för att återfå den balans i kroppen som vi behöver för att symptomen ska försvinna.

Dessutom gör okunskap att många oroas i onödan, eftersom man inte förstår symptomen. Det blir lätt att man går och funderar över minsta lilla detalj och istället stressar kroppen, vilket såklart inte är bra för kroppen som vi vill hålla balanserad.



Vandringen

Kilimanjaro är världens högsta fristående berg och ett av ”The Seven Summits” – de högsta bergen på de sju kontinenterna. Berget består av tre stycken vulkaner, Shira (3962 m), Mawenzi (5149 m) också den högsta – Kibo, vars topp Uhuru Peak på 5895 m sträcker sig högre än något annat på den Afrikanska kontinenten och är den fjärde högsta av de sju världstopparna. Det är också en av de högst belägna platserna man kan nå utan att klättra.

Det finns det flera leder som går upp till toppen. I vissa sover man i tält, andra i stugor. Kilimanjaro är inget tekniskt berg, men det som kan ställa till problem är höjden och att man stiger relativt mycket varje dag. Den led som vi valde heter “Machame Route” (också kallad “whiskey route”), vilken ska vara en av de vackraste lederna på berget. Förutom att den tar en förbi hela berget och att man passerar både Shira, Mawenzi och Kibo, så innehåller leden i sig vissa acklimatiseringsturer. Dvs dagar då man går upp på lite högre höjd, för att sedan gå ner igen och avsluta i närheten av den höjd man sov på natten innan. Detta gör att jag anser den här leden vara optimal för en bestigning av berget.

Leden vi gick ner längs heter “Mweka Route” och är en led som används främst för att just gå ner för berget. Detta för att det inte ska bli för mycket folk som ska åt olika håll på lederna.



Själva vandringen hade vi lagt upp på sju dagar, vilket innebär att vi gjorde vårt toppförsök natten till den sjätte dagen. Machameleden går också att göra på sex dagar, men är det något jag skulle vilja rekommendera alla som ska försöka bestiga Kilimanjaro, så är det att inte snåla med antal dagar på berget. Som jag nämnde tidigare så är det just den snabba stigningen som är det svåra med berget och för att klara den, bör man ha så mycket tid som möjligt på sig för att hinna att acklimatisera sig.

Så här såg vårat dagsupplägg ut:


  1. Machame Gate – Machame Camp
    Distans: 11 km, Höjd 1800 – 2835 m, Tidsåtgång: 5 h
  2. Machame Camp – Shira Cave Camp
    Distans: 5 km, Höjd: 2835 – 3750 m, Tidsåtgång: 6 h
  3. Shira Cave Camp – Lava Tower – Baranco Camp
    Distans: 7+3 km, Höjd: 3750 – 4600 – 3900 m, Tidsåtgång: 4+2 h
  4. Baranco Camp – Karanga Camp
    Distans: 6 km, Höjd: 3900 – 3995 m, Tidsåtgång: 4 h
    (Om man bestiger berget på sex dagar är det detta camp man hoppar över)
  5. Karanga Camp – Kosovo Camp
    Distans: 4 km, Höjd: 3995 – 4800 m, Tidsåtgång: 5 h
    (Det vanligaste är att man stannar vid Barafu camp på 4673 m, men under vår resa hade vi turen att få gå upp till det mindre lägret Kosovo)
  6. Kosovo Camp – Uhuru Peak – Kosovo Camp – Millennium Camp
    Toppförsöket, Distans: 5+5 km, Höjd: 4800 – 5895 – 4800 m, Tidsåtgång: 6+3 h
    Efter lunch, Distans: 4 km, Höjd: 4800 – 3950 m, Tidsåtgång: 2 h
    (Man kan också fortsätta 2h till, ner till Mweka Camp på 3100 m, men den sista sträckan är väldigt stenig och kan vara tuff om man är trött i knäna)
  7. Millennium Camp – Mweka Gate
    Distans: 13,5 km, Höjd: 3950 – 1640 m, Tidsåtgång: 6 h

På Kilimanjaro passerar man flera klimatzoner. Den första är regnskog.
Innan vi började vandringen den första dagen fick alla ett paket med lunch innehållande frukt, bröd, muffins och ägg mm. En omkullvält stock intill leden blev en bra lunchplats.
Längs Machameleden bor man i tält. Vi delade två och två.
Den andra dagen blev vegetationen lägre och vi begav oss in i nästa klimatzon, hedlandskap / moorland
Några av våra fantastiska bärare.
Längs vandringen hade vi hjälp av bärare som bar vår packning, tält och mat mm. Vi bar endast en dagsryggsäck med det som behövdes för dagens etapp.
I fjärran syns Mt. Meru’s tvådelade topp.
Upp bland molnen! Ju högre upp man kommer, desto kargare blir omgivningen
Leden ändrar hela tiden utseende och form. Ibland är den plan och lättvandrad, ibland kan man behöva en hjälpande hand.
Framme i vårt andra camp, Shira Cave Camp, fick vi vila en stund innan vi begav oss ut på en kortare tur i omgivningarna för acklimatisering
Även om vi bodde i egna tält, hade vi också med oss ett större mässtält så att vi alla kunde äta och ta del av information tillsammans
I mässtältet hade vi också en hälsocheck varje kväll, där vi bla mätte vår puls och syremättnad i blodet.
Dag 3 – Mot Lava Tower!
Denna dag skulle vi upp på 4600 meters höjd och ju tunnare luft, desto starkare solglasögon behövs! För att hålla kroppen balanserad, bör man undvika saker som kan trötta ut den – gå och kisa med ögonen (vilket skapar spänningar) tex!
På höjd är det också viktigt att man inte går snabbare än vad kroppen orkar med. Därför hade vi i förväg bestämt att det var ok att splittra gruppen under dagtid, så att man kunde gå själv om man kände att man ville ta det lite lugnare. Alltid med sällskap av en guide såklart.
Det första jag pushade för när vi skulle sätta ihop resan, var att vi inte bara skulle ha en kvinnlig grupp från Sverige. Jag bad även Äventyrsresor att försöka få med så många kvinnor som möjligt även i vårt lokala crew. På berget är det främst män som jobbar som guider, bärare, kockar m.m. Men det betyder såklart inte att det finns kvinnor som vill och kan göra samma sak. Att som kvinna kunna försörja sig själv och inte vara i beroendeställning till att någon annan försörjer en, är för mig en grundläggande del i arbetet för jämställdhet. Därför kändes det så häftigt att kunna dra nytta av den position jag hade fått och faktiskt göra något för att öka efterfrågan på kvinnor på Kilimanjaro.
Här är två av våra guider, Anna och Selina.
Lava Tower
Från Shira Cave Camp på 3750 m, gick vi upp till Lava Tower på 4600 m där vi åt lunch, för att sedan gå ner till nästa camp – Baranco Camp på 3900 m. Detta blir en så kallad acklimatiseringstur där vi förbereder kroppen på högre höjd, men går sedan ner igen för att låta den återhämta sig på en höjd den redan börjat vänja sig vid.
Längs vägen ner från Lava Tower växer mängder av Dendrosenecio kilimanjari – den jättekorsört som är typiskt för Kilimanjaro och som endast växer i de alpina zonerna på Östafrikas berg.
Baranco camp mellan ljusen från vintergatan ovanför och staden Moshi nedanför
Den fjärde dagen är i min mening den roligaste dagen på den här leden! Den börjar med att man ska ta sig upp för Baranco wall – “the wall of the mountain”. På håll kan den se något läskig ut där leden brant går upp för vad som kan se ut som en lodrät vägg. Men det är aldrig fråga om klättring. På några ställen får man ta hjälp av händerna, men annars är det en led som slingrar sig fram mellan stenblocken. Inte mycket värre än att gå upp för en trappa – men så mycket roligare! Många av de som i förväg var oroliga, sa efteråt att det hade varit en av höjdpunkterna på vandringen.
Karanga Camp var det näst högsta campet på vår vandring. Om man vill göra Kilimanjaro på färre dagar kan detta camp väljas bort, men det är ingenting jag skulle rekommendera.
Dag 5 på berget – Vandringen fortsatte upp genom den tredje klimatzonen, “Alpin Öken”, mot vårat basläger inför toppnatten
Vanligast är att man har sitt basläger i Barafu Camp, men vi hade turen att få en plats i det betydligt mindre Kosovo camp, drygt 100 höjdmeter högre upp
Sista biten upp mot Kosovo Camp
Tidigt i säng för att få lite sömn innan toppförsöket. Det kan bli riktigt kallt den här natten, så en sovsäck som kan klara -20 är att föredra.
01:00, Dag 6 – Pannlampor på, redo för sista sträckan mot toppen!
Man börjar ofta den här typen av bestigningar mitt i natten för att värmen inte ska bli ett problem under stigningen, men också för att marken ska vara fast. Här kan det bli ner mot -20 under natten, men på dagen smälter solen vätan i marken, vilket gör den mer porös och slirig att gå på.
En annan anledning att börja tidigt, är att få njuta av soluppgången från toppen av Afrika. Hur många gånger får man den chansen?!
Här går solen upp bakom Kilimanjaros andra högsta topp – vulkanen Mawenzi.
Det är tuffa timmar mot toppen. De sista timmarna innan solen går upp kan det vara riktigt kämpigt.
Tips – ha med något riktigt sött i fickan som kan ge dig snabb energi och ladda ner en peppande playlist som du kan sätta på om ögonlocken börjar kännas allt för tunga. När solen slutligen går upp brukar det kännas lite lättare.
Stella Point, 5756 m över havet. Den tuffaste delen av stigningen är över och härifrån väntar ca en timmas vandring längs kraterkanten mot toppen.
Vy över Kibos krater
Äntligen uppe! Några i gruppen har redan gått ner och andra är fortfarande på väg. Totalt nådde 12 av 16 toppen, dvs 75% av gruppen. En ganska normal siffra.
Det gäller att ha krafter kvar när man nått toppen. Det är ca 3h vandring tillbaka ner till baslägret. Om du tittar noga kan du se små, små blå och gula tält uppe på platån i mitten av bilden.
Efter att vi ätit lunch och sovit stund var det dags att bege oss vidare ner. Vi tog oss ner till Millenium camp, men ett alternativ är att fortsätta ytterligare 2h, hela vägen ner till Mweka camp.
Sista morgonen på berget
Innan vi begav oss ner fick vi möjlighet att säga hejdå till vårt fantastiska crew som följt oss hela vägen. Det blev sång, dans, tårar, skratt och många många kramar.
KILITEAM 2019!
Girl Power!
Svenska gruppen tillsammans med de 8 kvinnor som var del av vårt lokala crew – en siffra mycket högre än vanligt!
Vi klarade det! Härlig stämning sista biten ner mot Mweka Gate
Knappt ett dygn efter att vi vandrat bland Kilimanjaros glaciärer går vi genom regnskogen igen. Snacka om kontraster!
Om man har tur kan man få se apor på vägen ner!
När vi kom ner till Mweka Gate blev vi upphämtade med buss och körda till hotellet. Där väntade en avskedsmiddag med några av guiderna och under kvällen fick vi även våra toppcertifikat.

Det blev en fantastisk resa och det var häftigt att se vilken dynamik vi fick i gruppen. Som någon sa; “det brukar alltid finnas någon man stör sig på på sådana här resor, men här finns det faktiskt ingen!”. Det var så fint att se hur alla stöttade varandra, skrattade och grät tillsammans. Vi hjälpte varandra, men fokuserade också inåt. Det var tydligt att alla hade tagit åt sig av det vi pratat om i Moshi innan vandringen började – att hitta sin balans och lyssna på kroppen.

Jag brukar säga att bestiga berg är som den bästa lektionen i mindfulness. Det gäller att vara i nuet och verkligen lyssna på sig själv, sin kropp och vad den signalerar. Inte försöka pusha hårdare än man kan, inte tänka på vad som komma skall, inte oroas för vad som hänt eller kan hända. Bara vara här och nu. Hitta den inre balans som, om vi har turen på vår sida, kan ta oss hela vägen till toppen.

För på ett sådant här berg, handlar det faktisk inte så mycket om vilken fysisk form man är i. Självklart underlättar det om man åtminstone har en bra grundfysik och att vara vältränad i sig är ingen nackdel. Men det finns ett synsätt hos den som är van att träna hårt och resultatinriktat, som faktiskt kan vara till nackdel på berget. På gymmet eller i löparspåret försöker vi hela tiden pressa våra gränser och när det känns som att vi bara vill lägga oss ner och kapitulera – så ska vi försöka pusha oss ytterligare för bästa resultat. På berget är det precis tvärtom. Här gäller det att vara uppmärksam på kroppens signaler och ta det lugnare när den börjar säga ifrån. Det har ofta den otränade lättare att ta till sig. Vi hade deltagare som inte ens hade vandrat då de bokade resan, men som ändå tog sig hela vägen upp!

Men sen hade vi de som deltagit i flera ironmanlopp och som i början hade det svårt att hålla sig till det långsamma tempot vi tog oss upp i – men som snart accepterade situationen, tog det lugnt och slutligen också nådde toppen. Så Kilimanjaro är verkligen ett berg för alla som vill utmana sin inre styrka och få en upplevelse för livet!


För mig var detta andra gången jag tog mig upp på Afrikas tak. Men faktum är att jag ska dit snart igen! För…


I februari 2020 kommer jag att göra om denna resa tillsammans med en ny grupp grymma kvinnor! Ännu finns det några platser kvar, så passa på att boka en upplevelse för livet redan nu! Vad väntar du på?!


Klicka här för att komma till resan:

>> “Bestig Kilimanjaro med äventyrsprofilen Linda Åkerberg” <<
11 – 21 februari 2020

Du 2020?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Kommentarer

  • Helena - Oh darling, let's be adventurers

    Vilken härlig reseberättelse! 🙂

    • lindaakerberg

      Åh men tack snälla!

Wilderness Stories