Lindas Blogg

Mellansnack #2

Att paddla till Gotland



Men hur ska du göra med Gotland?” Det kanske har varit en av de vanligaste frågorna jag fått när jag berättat om det här projektet. Och givetvis har jag även ställt frågan till mig själv – hur sjutton ska jag ta mig till – och från – Gotland? Den närmsta vägen innebär nära 60km över öppet hav, utan en enda ö att ta sikte på, eller att ta räddning av om olyckan skulle vara framme.


Tidig morgon i Böda Hamn

När jag i mitt optimiska planerande inför detta äventyr, där fokus låg på att DET SKA GÅ, så planerade jag in med vänsterhanden att paddla till Gotland från Öland och sedan vidare från Fårö till Nynäshamn via Gotska Sandön. Men när det väl började bli verklighet började orosmolnen att hopa sig. Skulle det gå? Fixar jag det?

Uthålligheten har jag, så längden var jag inte orolig för. Förhållandena på havet däremot, var en helt annan sak som jag saknar både kunskap och erfarenhet av. Det är ju så, att under svenska sommaren är det inte bara vindarna man måste hålla reda på, utan även åskoväder. Det är ingen bra idé att vara mil från närmsta räddning om vädret skulle slå om.

Som tur var lyckades jag övertala (eller han sa faktiskt ja ganska snabbt) min vän Emil Gyllenhammar som jag lärt känna via Paddla för Musikhjälpen och som även är utbildad paddelguide, att följa med på första sträckan. Med honom kunde jag känna mig trygg. Jag vet att han inte skulle ta mig ut i några galna förhållanden och att han skulle se till att vi hade goda marginaler, både med väder och vind. Han hade redan från början sagt, att blåser det mer än 5 sekundmeter ger vi oss inte ut.


Med Emil vid min sida kunde jag känna mig trygg, även flera mil ute på havet


Dock var det ändå lite nervöst när det väl närmade sig. Ordentliga åskväder hade dragit fram över Sydostsverige och dagen innan jag paddlade över Kalmarsund till Öland, blåste det dryga 10 sekundmeter. Bara anblicken av de vågorna som bildades på det ca 5 km långa sundet fick det att kännas i magen. Det där ville jag inte paddla i.

Men så över en natt – bokstavligen – så vände det. Vädret lugnade sig och paddlingen över till Öland gick bra. När Emil sen kom och mötte upp mig dagen efter, drog endast en svag bris in över Ölands nordspets. Jag minns att jag sa, tidigt på morgonen, att “Jag tror inte jag förstår vad jag begett mig in på” . “Näe, det tror inte jag heller” svarade Emil, med hans typiskt lugna stämma, vilket gjorde att det ändå kändes tryggt.

Vi utgick från Böda hamn och planen var att paddla rakt öster ut, mot Stora och Lilla Karslö. Det var de närmsta öarna, 54 km bort. Därifrån återstod nästan 10 km paddling innan vi skulle nå Gotland. Vi packade flytvästarna och båtarna fulla med snacks och bestämde att vi skulle pausa för snacks en gång i timmen och utöver det, äta en större måltid var tredje timma. “Det viktigaste är att vi äter och håller energinivån uppe”, berättade Emil. Jag hade också följt hans råd att skaffa en flytväst med plats för vätskeblåsa för att kunna dricka enkelt och regelbundet längs vägen. Förutom 3 liter i den, packade jag även ner 3 liter till i snacksluckan. Jag ville inte riskera att hamna utan vatten.



När vi till slut stegade ut i det grunda vattnet, söder om hamnen, låg vattnet nästintill spegelblankt. Lite längre ut syntes vattnet lite mörkare där det började krusa sig. Vi hoppade i, och började paddla mot horisonten. Kompassen, som jag köpt in, visade rakt öster ut, förutom någon enstaka grad nordlig riktning. Emil trodde det skulle ta 2-3 timmar innan vi såg land, men det tog snarare det dubbla innan något svagt, svagt började bryta horisonten. Men med kompassen fram på kajaken kunde vi hålla en bra riktning fram till dess. Till en början hade vi solen strax till vänster om kajaknosen, men längs vägen vandrade den över till vår högra.

Till en början kände jag mig nervös. Tänk om jag skulle bli sjösjuk, eller få panik när jag insåg att vi var så långt från land. Vid några tillfällen kände jag en obehaglig klump i magen. Men jag ignorerade den. Insåg att den inte uppkommit av situationen i sig, den hade jag under kontroll. Det var hjärnspöken som ville få mig att vända om. Egenutvecklade rädslor. Så jag bestämde mig för att de inte skulle få ta övertaget, paddlade vidare mot horisonten och intalade mig att Öland låg ju bara precis där bakom mig. Självklart visste jag att så inte var fallet – men det gjorde att jag kunde fokusera på hur läget verkligen var, istället för att bygga upp skräckscenarion som hindrade mig. Jag sa heller ingenting till Emil. Ville inte uttala rädslan och göra den mer verklig och därmed växa. Klumpen i magen kom till och från under ungefär en timmas tid, sen försvann den. 

Vi stannade och snacksade på våra förutbestämda tider. En snickers, ett ägg med kaviar, en bit ost. Också hela tiden små sippar vatten ut vätskeblåsan. Vågorna byggdes sakta men säkert upp, men annars hände det inte så mycket. Då och då passerade ett fraktfaryg i fjärran.


Fikapaus och väntan på lastfartyg


Efter ca två timmar började jag känna mig kissnödig. Jag hade hoppats på att jag kanske skulle slippa kissa. Om jag svettades mycket skulle det eventuellt gå. Men icke. Jag försökte hålla mig, men en timma senare kändes varje paddeltag i blåsan och jag kunde inte förtränga det längre. Jag var tvungen att kissa!

Men hur gör man som tjej, mitt på havet, om man måste kissa? Emil hade det ju lite enklare, han hade en flaska med sig att kissa i, men även det kan vara lite omständligt och kräva lite träning vad jag förstått. 

Jag hade i alla fall med mig både en ”kisstratt”, en flaska och en liten potta, men jag hade inte haft tid och träna något innan. På morgonen tänkte jag för mig själv, att går det inte så går det inte, då får jag väl kissa i kajaken eller nåt. Men såklart ville jag helst låta bli. När det var dags att prova körde Emil upp jämte mig och hjälpte mig stabilisera kajaken. Jag drog upp kapellet och försökte få tratten på plats. Det var inte det lättaste! Vågorna slog mot kajaken och stänkte då och då in i sittbrunnen. Med minimalt svängrum för benen, fanns det liksom ingen sätt att få in den under shortsen, så efter mycket om och men bestämde jag mig för att glida ur dem. Mycket bättre! Ska ni paddla så här långt så kan jag verkligen rekommendera att göra det “kalle anka style”, dvs med bar underkropp. I alla fall om du är tjej.

Men även utan shorts var det bökigt. Jag fick typ dit tratten, men när jag väl skulle försöka gick det inte. Kom igeeen! Jag kände stressen komma, vi kunde ju inte sitta där hur länge som helst. Och jag visste ju hur kissnödig jag var. Jag provade att lägga ur ett ben för att få lite mer spelrum. Gick inte. Jag bad Emil att hålla i hårt och hoppade upp bakom sittbrunnen och testade pottan. Inte ens det gick – även om jag för en sekund kände att kanske… Nej. Jag hoppade ner igen, pressade och pressade. Men set gick inte. Jag kände hur jag inte hade långt till tårarna. Varför går det inte för!?

Till slut gav jag upp. Det gick inte. Vi måste åka vidare. Förr eller senare händer det väl något. Så efter en halvtimmes paus och försök paddlade vi vidare. Men det tryckte på blåsan. Vågorna kändes snart något lugnare och jag sa till Emil att jag ville försöka på egen hand så han paddlade fram lite. Ingen lycka denna gång heller. Jag paddlade vidare och gjorde ett nytt försök lite senare. Ingenting. Blåsan sprängde i magen.

Men till slut, efter jag vet inte hur många gångers försök så gick det! Vilken lättnad! Plötsligt kunde jag ta riktiga paddeltag igen och det kändes som att jag flög fram. När jag närmade mig Emil och han för sjuttioelfte gängen frågande växlade tumme upp och tumme ner sträckte jag upp paddeln i luften och med det största leendet på läpparna ropade jag till svar, ”Jaaaa!!!”



Turen över tog tid. Vi pausade, fick ny energi, paddlade en timma och pausade igen. Vi stannade till en längre stund och åt ett större mål mat från 24h meal. En mjukkonserv som man med hjälp av en “flameless heatet bag” kunde värma upp direkt i båten. Den lilla krusningen på ytan blev sakta större och större. Två öar uppenbarade sig. Stora och lilla Karlsö. Jag hade från början blivit varnad att det skulle känns som man aldrig kom fram, men det gick faktiskt någorlunda snabbt. Öarna växte och växte, långsamt men stadigt. Till slut började vi ana konturer på ön och då, tog det stopp. 

Vi paddlade och paddlade. Men ingenting hände. Kom vi ens framåt? Utan referenspunkter var det svårt att avgöra. Dessutom hade vinden avtagit. Vågorna hade blivit mindre och mindre och nu låg havet så spegelblankt ett hav kan tänkas göra. Några pingvinliknande fåglar, som Emil berättade hette Tordmule, flög förbi oss. Det var allt vi hade. Till slut tog vi en paus innan vi fortsatte. Så, efter tolv timmar i kajaken, började vi ändå närma oss öarna. En gigantisk klippa med ett sagolikt fyrton sträckte upp sig på vår högra sida. I varje liten håla i den mäktiga stenväggen satt fåglar. Ljudet var öronbedövande. Vi kände att det inte kändes riktigt rätt att vara dem så nära, men vad skulle vi göra? På andra sidan skulle det ligga en brygga och vi ville verkligen sträcka på benen (och jag ville kissa) så vi paddlade fram så försiktigt vi kunde för att inte störa fåglarna.



På andra sidan udden låg mycket riktigt en brygga och några människor solade sig på stranden. Där stod också en kvinna, med ett block i ena handen och en penna i andra, som redo. För att registrera vår ankomst. Hon ropade något, men vinden tog hennes ord. Vi paddlade närmare och till slut hörde vi vad hon försökte ropa. “Det är fågelskyddsområde här! Jag blir tvungen att rapportera detta.”

Vi klev i land och bad så mycket om ursäkt. Då man får lov att kliva i land på ön och det till och med ligger ett boende där, hade båda av oss tagit för givet att inget skydd rådde. Men det gjorde det. På vissa delar av ön. Kvinnan pekade på en gul pinne som satt ca 500m ut i vattnet. “man måste hålla sig utanför den”. Problemet var bara att den pinnen inte syntes från det hållet vi kom från – det är väl inte så många som tar den vägen skulle jag tro. Jag hade dessutom lutat mig tillbaka och litat lite för mycket på att Emil hade koll på allt, något som man aldrig ska göra. Man har ett eget ansvar också – en guide är just bara en guide.

Men trots ursäkter, hade vi ändå gjort ett övertramp, så vi lämnade våra uppgifter till kvinnan att ta vidare. Och det kändes såklart tråkigt, men ändå väldigt rätt. Det blev en dyr läxa.


En bensträckare på Stora Karlsö


Något trevligare kändes det då kvinnan berättade att det bara var 7 km kvar till fastlandet. Den insikten, tillsammans med att mörka moln hade börjat dra in bakom oss, gjorde att vi snart hoppade i kajakerna igen. Det kändes lite som lugnet före stormen. Himlens färger började skifta mot lila och vattnet låg så stilla att det var svårt att avgöra var havet slutade och himlen tog vid.

När vi närmade oss bryggan där vi skulle gå i land, insåg vi att vi blev mötta av en hel välkomstkommitté! Den lokala tidningen hade denna dag skrivit om ”äventyraren som skulle komma i land på Ekstakusten på kvällen” och här stod nu en grupp nyfikna människor med kikare och kameror och hälsade oss så vänligt välkomna! Vilken grej!



När vi drog oss upp på bryggan var vi slitna men ändå inte helt slut. Hela resan hade tagit 14 timmar, två mer än planerat. Men det hade varit så lugnt. Emil hade vid upprepade tillfällen nämnt att “jag tror inte du förstår vilken tur vi har med vädret. Sånt här väder inträffar kanske bara en eller ett par gånger per år” och de på land kunde bekräfta samma sak. Även där hade människor reagerat på det lugna vattnet som omgav Gotland denna dag.



Vi hade kunnat paddla i ett lugn, nästan meditativt tempo, utan att trötta ut oss. När vi senare åt middag sa Emil att “det känns ju nästan inte ens som en bedrift” och för stunden kunde jag hålla med. Men ju mer tiden gick, ju mer jag tittade på bilderna ansåg jag annorlunda. Vilken grej vi hade gjort – vi hade paddlat från Öland till Gotland!





Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Kommentarer

  • Ole G Jørgensen

    Fantastisk beretning – godt gået af jer! Får lyst til at prøve en sådan langfart engang i min Rödlöga!

    • lindaakerberg

      Ja, spännande! Rödlögan verkar onekligen passa bra för det! 🙂

Wilderness Stories