Lindas Blogg

Mellansnack #1

Om tacksamhet, envishet och vikten av “regler” för äventyret



Så var en till etapp är klar av äventyret! I veckan som varit har jag tagit mig upp genom Blekinge och Småland, jag har cyklat igenom nationalparken Åsnen och ställts inför mitt första stora logistiska problem – att ta mig över Kalmarsund. Därefter har cykelfärden fortsatt upp genom Öland till samhället Mellböda på norra delen av ön.


Blekinge började riktigt fint! Inte nog med att jag hittade en fantastisk lägerplats vid nordöstra hörnet på sjön Immeln, på morgonen kom även P4 Blekinge förbi med frukost på sängen!

Veckan började fint i Blekinge, men det har också varit en vecka som varit påfrestande på många sätt. Jag har fått vänja in mig med mitt nya färdsätt – cykeln. Rent fysiskt har det faktiskt gått över förväntan. Visst är lår och knän lite trötta, men jag har till och med förlikat mig med de flesta uppförsbackarna. Under mitt besök till Sweden Rock förra veckan, berättade min vän Marina en historia som har hjälpt mig långt på vägen. Hon sa;

Jag har ju både astma och kol, men jag försöker ändå röra på mig. Hemma är det en backe jag går upp för varje dag när jag går hem från jobbet. Jag klarar mig ju aldrig ända upp utan att stanna. Men så en gång, så kollade jag bara ner i marken, utan att titta upp mot toppen – också plötsligt var jag uppe!

Dessa ord har hjälpt mig väldigt långt. Det var i början lätt att börja sucka tungt bara vid åsynen av en uppförsbacke. Men jag bestämde mig snabbt för att försöka landa i nuet, jag behövde ju inte börja oj’a mig innan jag ens kommit till det jobbiga. Och när jag väl var där, försökte jag höra Marinas ord i bakhuvudet. Istället för att titta upp och fokusera på hur långt det var kvar, växlade jag ner till en växel som inte var för jobbig också lät jag det ta den tid det tog. Tittade nedåt och försökte tänka på något annat och – plötsligt var även jag uppe!



Det som däremot har känts tungt, är att det är svårt att fokusera annat än på bara cyklingen. Att stanna för att fotografera, skriva in anteckningar på telefonen eller svara på ett mail, är en ansträngning som jag inte riktigt hade räknat med. Visst kan man uppleva utan att dokumentera, men fotograferandet är en så stor del av mig och sättet jag upplever saker på att det har känts tungt. Men vem vet, det kanske blir en nyttig lärdom för mig så småningom!



En annan sak som påverkat mig denna veckan är vädret. Jag har tack och lov hitills sluppit att förflytta mig i regn, men ett rejält oväder har dragit fram över sydöstra Sverige under veckan och det har bjudit på rejäla åskskurar och hällregn. En natt vaknade jag av det första smattret mot tarpen klockan 2, vilket strax därpå följdes av en rejäl smäll och höll på fram till 9 på morgonen. Vad som var positivt ändå med detta var att jag fick se vad tarpen och hängmattan verkligen gick för – och jag är så imponerad! Inte bara att den håller mig torr, tarpen släpper inte igenom en droppe regn, utan allt rinner av den. Det blir inte ens kondens på insidan så som det så lätt blir i ett tält! Och det är väldigt skönt att kunna sitta under det och packa ihop. 



Ytterligare en sak som varit tuff den här etappen är logistiken. Av en slump fick jag veta att cykel- och gångtrafik är förbjuden på Ölandsbron, vilket skapade problem. Jag vill ju försöka göra den här resan helt för egen maskin – utan hjälp av motordrivna fordon. Att ta färjan över var därmed inte aktuellt. Efter mängder av samtal, mail och bedjanden, lyckades jag till slut komma i kontakt med Eva på Kajak Kalmarsund. Hon gick med på att låna ut en kajak till mig och efter ett inlägg i en facebookgrupp, sträckte en man ut sin hand och erbjöd sig att köra över min cykel till Öland – och hämta upp kajaken där dagen efter. Så himla fint!



Väl på Öland byttes fastlandets blommande rhododendronbuskar ut mot doftande och färgsprakande pioner. Myggorna så gott som försvann, likaså uppförsbackarna. Däremot var där en väldigt massa flugor när jag susade fram mellan beteshagar och ängar.

Min sista dag på denna etappen blev ändå fin. Jag lyckades ta mig över sundet i kajaken och de tio återstående milen mot Mellböda. Längs färden funderade jag mycket på hur långt lite envishet kan ta en, men också på hur viktigt det kan vara att sätta upp regler för sig själv. Särskilt i ett sånt här långt äventyr för att kunna hålla motivationen uppe. Om jag inte från början hade bestämt mig för att jag ville göra hela sträckan för egen maskin, ja då hade det varit väldigt enkelt i att strunta i att fixa kajak i Kalmar och istället ta båten över. Och hade jag väl gjort det – då hade det varit väldigt svårt att motivera varför jag skulle riskera att paddla över till Gotland senare.

Jag minns hur det var på Pacific Crest Trail, där var det också väldigt viktigt för mig att ha en sammanhängande vandrad sträcka från Mexico till Kanada. Även om vi liftade in till städer för att fylla på med proviant, ville jag alltid fortsätta från den punkt jag lämnat leden på. Det var många som inte höll lika hårt på detta och jag märkte snart, att för dem var steget till att lifta förbi ytterligare en sträcka av leden inte särskilt långt. Och när deras motivation senare började tryta (för det kommer den förr eller senare göra i ett sådant här långt äventyr) var det svårare att motivera varför de skulle fortsätta. De hade ju ändå inte vandrat från Mexiko till Kanada. Den moroten hade jag själv dock hela tiden med mig, då jag höll mig till mina “regler”.


Kustvägen på Ölandsleden, en otroligt fin cykelsträcka!

Slutligen kom jag så fram till Böda Vandrarhem där en stuga väntade på mig så att jag kunde ta det lugnt en dag och vila upp mig inför denna etapp. När jag klev in innanför tröskeln, kunde jag inte göra annat än att bara njuta. Ytterligare en etapp av äventyret avklarad. Jag kände mig lugn, tillfreds och så tacksam. Visst har den här etappen som sagt stundtals varit jobbig, men efteråt är det inte det jag minns som starkast. Istället är jag tacksam för att jag klarat mig ifrån regnet under dagtid, tacksam för att jag lyckats ta mig ända hit för egen maskin och för att jag löste problemet med kalmarsundspassagen. Och såklart för att ha fått sett ännu mer av vårt fantastiska land!




Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Wilderness Stories