Lindas Blogg

Everest Base Camp – Steg 4: Risker och hög höjd. Intervju med Carina Ahlqvist

2017-08-08

:

När det kommer till risker med att vandra upp till Everest Base Camp finns det egentligen bara en som i huvudsak skiljer sig från andra vandringar: Höjden. Visst, du kan snubbla, få skavsår med mera, men det är ingenting som är speciellt just för den här leden. Likaså gäller det som alltid att vara noggrann med hygienen så att man inte får i sig några dåliga bakterier och gärna både tvättar händerna med tvål och sedan använda handsprit. Vattnet man dricker måste vara kokat, men det skadar heller inte att rena det själv med tabletter eller andra reningssystem. Att gå fel menar de som varit här är en nästintill omöjlighet.

Den största risken är som sagt höjden. Redan på 2500 meter kan vissa känna symtom och det spelar ingen roll om du är ung eller gammal, vältränad eller soffpotatis. Hur vi reagerar är helt individuellt och det kan också variera från gång till gång. 

Jag träffade bergsbestigaren Carina Ahlqvist, som bland annat varit på fyra stycken 8000 meters expeditioner, för att prata höjd.

 

Manaslu 8163 meter, mot camp 2. Foto: Carina Ahlqvist

 

Det är en mulen morgon i december. Vi har stämt träff på ett litet café i Gamla stan i Stockholm med utsikt över Slussen. Medan vi står i kön till kassan och småpratar berättar Carina om hur hennes bergsbestigarkarriär på riktigt drog igång efter att hon ”gått in i kaklet” 2009. I bergen fanns det lugn som hjälpte henna att hitta tillbaka. Där fanns inget som distraherade, inga plötsliga intryck eller störande moment. Bara oändlig stillsam skönhet. Jag förstår precis vad hon menar.

Carina är inte bara bergsbestigare, hon föreläser också om hur kroppen reagerar på höjd och det är så jag har kommit i kontakt med henne. När vi fått in vårt kaffe och hittat ett bord att slå oss ner vid kan jag inte låta bli att innan vi går in på höjden fråga vidare om hennes egen bakgrund och det är onekligen en häftig historia hon sitter på. När hon var 20 i slutet av 80-talet bestämde hon sig, samtidigt som andra jämngamla åkte till USA för att studera, för att istället åka till Afrika för att plantera träd. Helt själv. Detta resulterade i en resa som varade i åtta månader där hon bland annat liftade runt mellan sju länder, minor och kidnappare. Vandrade ensam bland lejon i nationalparker. Det var också här hon kom i kontakt med bergen. Utan att ha någon egentlig ide vad det handlade om bestämde hon sig för att bestiga Mount Kenya Point Lenana (4985 m) och blev helt begeistrad. Med lite hjälp på vägen av en tysk som hon mötte på berget nådde hon till slut själv toppen och året därpå besökte hon Nepal och vandrade i Himalaya. Också detta på egen hand. Innan trekkingkulturen dragit igång på allvar. 

 

Carina på cafét i Gamla Stan.

 

Att som ung tjej ge sig iväg på detta har gett Carina skinn på näsan och hon känner sig lugn i att ta hand om sig själv. Och det är i ”the Wilderness” som hon känner sig mest hemma. Efter sina tidiga resor fortsatte hon att utbilda sig, bland annat i socialantropologi eftersom hon var nyfiken på andra kulturer. Under nittiotalet halkade hon in i näringslivet, där hon jobbade som både projektledare och sektionschef. 

Men vildmarken och lugnet drog. Hemma i hetsiga Stockholm arbetade hon 50 timmar i veckan med att effektivisera ekonomiprocesser på storbolag samtidigt som hon pluggade ekonomi på halvfart, var ensamstående mamma, organiserade sig i bostadsrättsföreningen, sonens skola, projektledarnätverk medan hon också organiserade chefskonferenser. Dessutom tränade hon flera gånger i veckan.

Det gick bra. Ett tag. Plötsligt kulminerade allting och hon märkte att hjärnan, som hon själv beskriver det ”slutade fungera”, vilket resulterade i en åtta månaders sjukskrivning på grund av stress. Hon säger själv att ihop med resan som tjugoåring var detta det bästa som hänt henne – det gav henne tid att reflektera kring vad hon ville göra och möjlighet att hitta tillbaka till det som var viktigt för henne. Bergen. Miljön.

 

Vid Base camp, Shishapangma 8027 meter. Foto: Carina Ahlqvist

 

Carina pratar mycket just om vikten av att hitta sin passion. Vad som, som hon så fint uttrycker det, ”får ens hjärta att sjunga”. Men hon pratar också om vikten av att ha ett syfte med det man gör, att man har både en passion och en mission. För Carina går hennes passion för vildmarken och bergen hand i hand med hennes brinnande miljöintresse. Idag samlar hon bland annat in snöprover under sina bergsbestigningar för klimatforskningen, både åt ledande universitet runt om i världen och åt NASA. Hon siktar även på att bli klimatambassadör för WWF. Till bergen återvänder hon så ofta hon kan.

Carina berättar om hur hennes resa genom livet, både i bergen och den stressiga storstan, har gjort att hon blivit andligare. Hon mediterar varje dag för att vända sig inåt och hitta sin inre kraft. Se sig själv. Värdesätta sin tid. Det slår mig att det är säkert också är en del i varför hon klarar sig så bra i bergen. För att hon ser till sig själv. Lyssnar på kroppen och dess signaler. För det är just det som är det viktigaste när man beger sig upp på högre höjd. Att ta det lugnt och lyssna på vad kroppen signalerar. Inte rusa mot ett mål för att prestera eller bevisa någonting. 

 

Carina på Manaslu, världens 8e högsta berg. Foto: Thile Sherpa

Vad är det då vi ska lyssna efter? Och vad är det som händer när vi kommer upp på högre höjd?

I grund och botten handlar det mesta om syre. Carina berättar att syrenivån alltid är den samma, 21%. Men på högre höjd är alla partiklar i luften mer spridda vilket gör att vi i ett vanligt andetag får i oss mycket mindre syre. På 5500 meter får vi till exempel bara i oss hälften av vad vi får i oss på havsnivå. På 8000 meter bara ca 30%. Detta påverkar såklart kroppen. Syret, som transporteras runt i kroppen med hjälp av blodet, är det som ser till att kroppen fungerar. Att musklerna kan arbeta, magen smälta maten och att hjärnan kan tänka klart. Med för lite syre i kroppen kommer dessa funktioner snart försämras. 

 

Vad vi kan förvänta oss

När mängden syre vi får i oss minskar börjar kroppen anstränga sig för att få ut mer syre i kroppen. Detta kan visa sig genom att:

  • Vi andas snabbare, djupare och börjar flåsa – för att kroppen försöker få i oss mer luft och därigenom mer syre.
  • Pulsen ökar – för att hjärtat jobbar hårdare för att få ut syret i kroppen.
  • Det blir tyngre och jobbigare att röra sig – för att musklerna får mindre syre.
  • Vi sover sämre – för att partiklarnas spridning i luften ihop med att andningssystemet är något mindre effektivt när vi ligger ner, kan leda till kortare andningsuppehåll, apne, på natten vilket gör att sömnen störs.

Allvarligare symptom att vara mer vaksam på är att:

  • Vi får huvudvärk – för att blodflödet till hjärnan ökar för att den ska få mer syre. Den ökade mängden blod leder till att trycket ökar och visar sig genom huvudvärk.
  • Vi tappar aptiten, blir illamående eller till och med kräks – för att syret i första hand går till kroppens vitala delar; hjärta, hjärna och lungor. Magen och matsmältningen blir därmed sekundär och magen missar att sända signaler om att den behöver mat och övriga funktioner kan sättas ur spel.
  • Vi börjar fatta dåliga beslut, slarvar, tar genvägar, struntar i saker vi borde göra och tappar omdömet – för att hjärnan får mindre syre och blir ”trött”.

 

Hjälp kroppen på vägen

Allt detta är som sagt naturliga symtom och inget att direkt vara orolig över. Men känner vi av dem är det ändå ett tecken på att kroppen har lite svårt att hänga med i stigningen och det är då viktigt att vi tar det lugnt, lyssnar till kroppen och hjälper den att komma i kapp. Att vi jobbar med den istället för emot den. Detta är särskilt viktigt om vi börjar känna av något av de allvarligare, sistnämnda symptomen. 

Exempel på vad vi kan göra är,

  • Ta det lugnt och gå långsammare. Det bästa, menar Carina, är att hitta en jämn takt som fungerar att hålla under en längre vandring. 
  • Dricka mycket vatten. Se till att hålla en bra vätskebalans medan du vandrar. Brist på vatten kan leda till ökad huvudvärk. Kroppen svettas ofta mer än vad man märker och man förlorar också en hel del vätska i utandningen medan man flåsar. Dessutom behöver man mer vätska då kroppen bildar fler röda blodkroppar när den försöker anpassa sig till höjden, vilket gör blodet tjockare. 
  • Försök att äta även om du inte har någon aptit. Energin är mycket viktig för kroppen i det här läget, även om signalen att vi behöver äta (aptiten) för tillfället är ur funktion. 
  • Stressa inte upp dig över situationen och oroa dig över huruvida du är höjdsjuk eller ej. Stress påfrestar kroppen ytterligare. Försök att ta det lugnt och acceptera eventuella lindriga symptom som något naturligt.

 

Om symptomen blir värre

Ofta reparerar sig kroppen om vi följer dessa riktlinjer och jobbar med kroppen. Men om den inte gör det, om vi ignorerar kroppens signaler och symtomen förvärras, så kan vi riskera att drabbas av vad som kallas AMS, Acute Mountain Sickness. Var gränsen går är svårt att säga och det är snarare en bedömningsfråga än en tydlig gräns. Hur många är symptomen och hur kraftiga är dom? Har du flera av de allvarligare symptomen? Orkar du ens röra dig eller ligger du bara ner, kräks och skiter?

Om man känner att man är i riskzonen, att symptomen sitter i men fortfarande är relativt lindriga, kan man kan testa att stanna och vila en dag på ett ställe för att se om det hjälper, eller ännu hellre gå ner en bit. Minst 300 höjdmeter och 24 timmar brukar man säga för att det ska göra någon skillnad. Om inte symtomen varit väldigt kraftiga och om du har kraft och ork kan du därefter göra ett nytt försök. Annars är det bara nergång som gäller.

 

I värsta fall

Ignorerar vi även de här symptomen och fortsätter att pressa oss kan det få betydligt allvarligare konsekvenser. Då kan kroppen drabbas av vad som kallas HAPE (High Altitude Pulmonary Edema) och/eller HACE (High Altitude Cerebral Edema). Lungödem, respektive hjärnödem. Det innebär att kroppen får en ökad mängd vävnadsvätska i dessa delar än normalt. Den första utmärker sig främst genom att man känner ett obehag, hostar mer och då även kan hosta upp slem/skum. Det senare visar sig genom förvirring, starkt försämrad muskelkordination och/eller hallucinationer. Detta är ett mycket allvarligt och akut tillstånd där vi snabbt behöver ta oss ner på lägre höjd, få syrgas och evakueras till sjukhus. 

Detta kan låta allvarligt – och det är det – men om vi är ödmjuka mot vår egen kropp, lyssnar på den och låter den anpassa sig i sin takt och vi hjälper den på vägen, är detta ett tillstånd vi inte behöver hamna i. Det viktigaste är att vi tar det lugnt och inte pressar oss själva för mycket. Att vi inte fortsätter om symptomen håller i sig och förvärras. Just HAPE och HACE inträffar främst på högre höjd än vad Everest Base Camp ligger på, men symptom kan uppstå även på lägre höjd.

 

Planera i förväg

Om man ska upp på hög höjd, är det inte bara viktigt att ta det lugnt utan också att man tänker på hur man i förväg planerar sina dagar för att kroppen ska hinna acklimatisera sig, det vill säga anpassa sig till det nya klimatet (höjden i detta fall). 

Att inte göra för drastiska stigningar per dag är kanske det viktigaste. Det hjälper kroppen att långsamt få vänja sig. Som regel kan man säga att det är bra om man inte sover högre än ca 300 (- 500) meter  än föregående natt. Det är däremot okej – och kan till och med vara bra – att gå lite högre under dagen. ”Go high, sleep low” är ett talesätt man ofta hör när man pratar höghöjdsvandring. 

Det är också bra att planera in så kallade ”acklimatiseringsdagar” på vägen, det vill säga dagar då man sover en natt på en höjd, gör en mindre stigning kommande dag för att sedan sova ytterligare en natt på samma höjd. Detta för att kroppen ska få lättare att just acklimatisera sig och vänja sig vid höjden. Dessa bör ske ungefär var 1000e höjdmeter.  

Vad som händer när vi ger kroppen tid att anpassa sig är att den bland annat skapar fler kapillärer – koppens minsta blodkärl, för att blodet (syret) ska kunna transporteras snabbare ut i kroppen. Den bildar också fler röda blodkroppar som transporterar syret i blodet. Det kan därför vara bra att innan man ger sig ut på den ”riktiga” vandringen, ge sig ut på mindre acklimatiseringsturer på hemmaplan. Då får kroppen börja jobba på produktionen av röda blodkroppar och kapillärer redan i förväg.

När man sedan väl är på plats är det bra att försöka hålla sig till planen man har gjort och inte rusar iväg längre, trots att man för tillfället känner sig stark. Det kan slå tillbaka senare. Njut istället av platsen du befinner dig på!

 

Förebygg hemma

Som tidigare nämnts kan vem som helst få problem med höjden. Det spelar ingen roll hur vältränad man är, eller ens om man klarat av det utan problem tidigare. Det finns dock några saker vi kan göra för att förebygga, även om det i sig inte är några garantier.

  • Träna intervall- och uthållighetsträning. Detta bygger upp syreupptagningsförmågan, respektive utvecklar bildandet av kapillärer som gör att kroppen får det lättare att sprida syret i kroppen.
  • Träna styrka. Bygg upp de muskler du kommer att använda så att de är i god form. Ska du vandra med ryggsäck i berg är just att vandra med ryggsäck den bästa träningen för de musklerna.
  • Har du möjlighet att öva höjd innan är det också ett väldigt bra sätt att få igång kroppens produktion av röda blodkroppar.
  • Ta det lugnt de sista en till två veckorna innan avfärd. Låt kroppen återhämta sig och undvik att utsätta den för påfrestningar. Ät och sov bra. Låt kroppen bygga upp immunförsvaret. En potentiell förkylning kan i värsta fall bli det som gör att kroppen inte klarar sv att anpassa sig.

 

Det märks att Carina är påläst och vet vad hon pratar om. Hon berättar att hon trivs bättre i att göra turer på egen hand än att följa med en grupp och då behövs såklart den där extra kunskapen. Att inte bara veta vad man behöver göra utan i vissa situationer utan även varför. Vad jag än frågar har hon svar.

Vårt samtal om höjd pågår ungefär en timma, sedan är det dags för Carina att rusa vidare. Hon har ett möte inför ett kommande projekt där hon vill uppmärksamma WWF och Earth hour. Det blir återigen tydligt hur stark hennes passion och vilja är.  ”Passion för mig är två saker. Dels att gå in i sig själv och hitta vad man själv har för livsglädje, vad det är som gör en lycklig. Men det är också att gå utanför sin trygghetszon.” Carina förklarar hur hon brukar säga att passion är som en rörelse i dubbel bemärkelse. Både att gå inåt, hitta vad man älskar – och att gå utåt, att utveckla det och hitta sätt att kunna sig åt den. ”Min passion är att bestiga berg och mitt mission är att bidra till klimatforskingen. Det är ‘what makes my heart sing’. ”

När jag själv lite senare går ut i ett livfullt Stockholm, hukar under byggnadsställningar och korsar fram mellan gångtrafikanter och cyklister upp mot Södermalm gör jag det med ett lugn. Carinas enkla synsätt och självklara inställning till att våga göra det man vill och brinner för har smittat av sig och får mig att längta iväg till bergen igen. Varje steg jag tar uppför backen mot Götgatans puckel är ett steg närmare mitt eget äventyr. Även om just denna stigningen inte är i närheten av vad som komma skall.

 

Lycka på Manaslu 8150 meter. På hemmaplan håller Carina föreläsningar om hög höjd och kyla, och om sina expeditioner för att inspirera andra att vårda planeten och nå egna livsmål. Läs mer på adventurebycarina.com Foto: Thile Sherpa

 

 

Carinas tips för en lyckad EBC tur

  • Hitta din egen takt! Försök inte hålla jämna steg med någon som är snabbare än du. Det är ingen tävling om vem som kommer först till nästa tehus. Försök också att hålla en jämn takt istället för att spurta – vila –  spurta.
  • Bestäm i förväg hur långt du ska gå och stanna där!
  • Tänk på vad du äter och undvik kött på hög höjd! Vegetarisk mat är inte bara lättare att smälta, den minskar även risken att få i sig dåliga bakterier. Eftersom maten ofta bärs upp i värmen riskerar köttet att bli dåligt och det krävs dessutom mer syre för att smälta det och det lilla syret som finns behövs som sagt till annat. Undvik också färska grönsaker (som sallad) som kan ha sköljts i dåligt vatten. Det kan vara svårt att veta vilka kök som är bra, men det går alltid att hålla ett öga öppet för hur köket verkar skötas.
  • Var noga med handhygienen och undvik att stoppa fingrarna i munnen. Om du snusar kan det vara smart att undvika detta här om möjligt. Främst av hygiensynpunkt, men även av andra självklara skäl som hälsa och miljö.
  • Ta med ett ”medicinkit” som hjälper kroppen på vägen. Kapslar med omega 3/fiskleverolja är bra för att smörja systemet. C-vitamin brus ger inte bara vattnet smak utan förser även kroppen med vitamin den inte kan bilda själv. Resorb är bra för vätskebalansen och Dermatone (läppcerat) är bra för torra läppar och annan torr hud. Läkningen av sår försämras på högre höjd, så förebygg det som går. 
  • Koffein i sig är bra, det stimulerar andning och hjärtverksamhet. Det är dock urindrivande så drick inte för mycket.
  • Drick ljummet eller varmt vatten hellre än kallt. Det är skonsammare för halsen, samt att kroppen inte behöver lägga mer energi och syre på att värma upp vätskan. Ta gärna med en termos. 
  • Tvätta händerna ofta, men undvik att duscha. Försök istället hålla bra hygien med våtservetter. Det finns sällan varmvatten och en kall dusch kyler ner och gör att kroppen måste jobba för att värma upp den.
  • Skydda lungorna och försök undvika att få hosta. Luften på väg upp mot Everest är torr och det är mycket damm som yr, särskilt efter stora folkgrupper och jakar. Detta kan vara påfrestande för lungorna och det är bra att skydda dem så gott det går. Använd en buff eller annan typ av halsduk som du kan dra upp över mun och näsa. Du kan också ta med dig tabletter som hjälper produktionen av saliv för att undvika att halsen och munnen blir för torr.
  • Ha något på huvudet för att skydda mot solen. Tänk på örsnibbar och nacke också. 
  • Försök få in rutiner. Mjuka upp på morgonen och stretcha vid dagens slut. Yoga är till exempel bra både för att få igång andning och muskler. Det behöver inte vara komplicerat, några enkla övningar räcker långt.
  • Slutligen: Var vaksam – håll koll på dig själv och andra! Skäms inte över att säga till om du märker symptom på andra – eller dig själv!

 

 

Vill du läsa mer om Carina kan du göra det på hennes hemsida, http://www.adventurebycarina.com/
Observera att texten bygger på mitt samtal med Carina. Är det något du tycker vi har fått om bakfoten eller missat? Kommentera gärna nedan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Wilderness Stories