Lindas Blogg

Everest Base Camp, Dag 4-8 : Jiri-Lukla, “The classic Tenzing-Hillary trek”

2017-10-23

:

Varje år vandrar tiotusentals människor från Lukla upp till Everest Base Camp. Leden är full av människor som vill få en skymt av det legendariska berget. Betydligt färre, bara ca 1000 personer enligt Lonely Planets vandringsguide till Nepal, tar den så kallade “klassiska rutten” upp till Base Camp. Den som startar ca 8 mil innan Lukla, i bergsbyn Jiri och som vandrades av de tidigare expeditionerna till Everest (bland annat av Tenzing Norgay och Edmund Hillary som var de första att bestiga berget år 1953). I år var jag en av dessa.

 

 

Varför jag valde att ta denna vägen istället för att göra som alla andra, berodde främst på att jag ville undersöka hur de skiljde sig ekonomiskt. Skulle det rent utav bli billigare att ta bussen och få några extra dagars vandring istället för att ta flyget direkt? Jag ville också vandra en sträcka som gav en större vildmarkskänsla och där man mötte mindre folk. Som en en bonus skulle jag dessutom få mer tid på mig att hinna acklimatisera mig, det vill säga vänja mig vid den höga höjden, innan det var dags att ta mig vidare ännu högre upp.

 

 

I efterhand kan jag förstå varför man inte satsat mer på den här delen av leden från researrangörernas sida. Eller varför det finns så lite att läsa om den. Varför så få gör den. Det har varit en otroligt påfrestande vandring, med dåliga stigar, branta och tillsynes oändliga uppförs- och nedförsbackar, fyllda av sten i olika storlekar och formationer. Att starta en dag på 3000 meters höjd för att fram till lunch ta mig ner till 1500 och sedan upp igen var snarare en regel än ett undantag. För den som är ute efter en simpel, njutningsfull vandring är kanske inte denna delen helt är att rekommendera, men för den som är ute efter en utmaning, absolut! Däremot inte sagt att den inte är helt fantastisk. På sitt sätt.

 

Oändliga uppförsbackar på ett kanske inte allt för tacksamt underlag är inget ovanligt här.

 

Leden går genom den Nepalska djungeln, ner i byar och över floder, upp över bergspass och ner igen. Den högsta punkten är Lamjura Pass på 3530 meters höjd, den lägsta Dudh Koshi på 1500. Längs vägen passerar man mindre byar som bara består av några få hus och man sover i lodger av det enklaste slaget. Lyx som toaletter eller isolerade väggar är bara att glömma.

 

På vägen passerar man små byar med bara några enstaka hus. Dock finns det förvånansvärt många lodger att övernatta på.

“Lyx som toaletter eller isolerade väggar är bara att glömma”. Att få en varm dusch är snarare ett tomt löfte än en verklighet.

 

Jag hade planerat att göra denna vandringen på sex dagar, men då bussen var försenad till Jiri fick jag försöka klämma in den på fem. Det blev tajt. Trots att jag vandrade från tidigt på morgonen till det att det mörknade klockan 18 fick jag svårt att få ihop det. Den branta och dåliga leden gjorde att det krävdes betydligt mycket mer tid och energi än jag hade räknat med. Att bara kolla på antalet kilometer och inte så mycket på antalet höjdmeter var ett annat misstag jag gjorde då jag gjorde planeringen. Om någon annan är intresserad av att vandra denna sträckan skulle jag absolut rekommendera att göra den på minst sju dagar, så att man får tid över till annat än att bara gå.

 

 

Av de som vandrar till Everest Base Camp från Lukla menar att de som jag har pratat med att det är i princip omöjligt att gå vilse. På den här deken skulle jag säga att det är tvärtom omöjligt att inte göra det. Vid ytterst få tillfällen är leden markerad. Om den är det är det oftast med en sprejad orange ring eller prick. Ibland, men ytterst sällan med en skylt mot nästa by. Men oftast finns inga markeringar alls och det är inte helt ovanligt att leden delar sig eller att nya vägar och stigar tillkommit som inte alls finns med på kartan. Det är tydligt att detta inte är en led för turister utan för lokalbefolkningen. De som bor här ute måste nämligen promenera till närmsta bilväg om de vill ta sig till en större stad. En promenad som kan ta en dag eller fler beroende på var de bor. Och de som bor här kan leden, de behöver inga markeringar. Man lär sig den från sina föräldrar eller syskon.

 

En av få skyltar som pekar ut riktningen. Kan du ens se den?

 

Redan första dagen lyckas jag gå vilse. Eller, jag hittar inte rätt väg. Efter att ha vandrat fram och tillbaka på lite olika leder av olika storlek hamnar jag slutligen rätt efter att ha frågat mig fram. Och jag lär mig att det är just så, genom att fråga alla de man möter eller går förbi om man är på rätt väg, som man vet att man är rätt. Kartan kan man inte riktigt lita på.

För även om det inte är många vandrare man träffar så är det ändå en del människor. Människor som bor längs leden eller som fraktar varor längs den. Det är otroligt vad starka de är. Jag tycker min ryggsäck på dryga 15 kg är tung men när jag ser dem ändrar jag genast uppfattning. En kväll kom det in två personer som bar på över 60 litersflaskor vatten var till lodgen där jag bodde. Det är över 60 kg per person!

 

En av alla superstarka bärare på en av alla hängbroar.

 

Något som fascinerade mig var hur många av dessa bärare var klädda. De flesta gick i vanliga kläder, inte sällan av “märket” Adibas eller Adidsa. På fötterna hade de allt från sneakers till sandaler, inte sällan flip-flops. Det roar mig när jag tänker på vilken prylhets många av oss västerlänningar har när det gäller vad man “måste” ha för att vandra. Uppenbarligen duger det med det man har. Även i den mest extrema terrängen.

 

 

Och det kanske främst det jag tar med mig från denna sträckan, hur fantastiskt anpassningsbar människan är. Både fysiskt och mentalt, men även hur de hänger ihop. Mycket av vår fysiska styrka hänger faktiskt på vår egen attityd! Detta var något som slog mig redan på vandringens andra dag. Efter den första dagen på leden var jag i ärlighetens namn oroad för huruvida jag skulle klara det eller ej. Det hade varit så jobbigt! Men redan nästa dag gick det lättare, tack vare att jag var mer förberedd på vad som skulle komma. Jag visste att det skulle bli otroligt jobbigt, men också att det skulle gå över till slut. Det var bara att ta ett steg i taget, vara där och då och inte försöka fokusera så mycket på hur långt det var kvar utan snarare sätta upp små delmål längs vägen och känna mig nöjd över dem.

 

Jag i den tropiska hettan under mitten av stigningen den första dagen. Jag var helt slut, men nästa dag gick det faktiskt lättare, trots att stigningen var värre.

 

Men jag minns den inte bara den här vandringen som jobbig. Den har också varit helt fantastisk. Jag minns Ritha som jag mötte på vandringens första dag när jag var vilse och som hjälpte mig att hamna rätt igen. Som senare inte bara slog följe med mig utan som även bjöd in mig till att stanna på hennes “hostel” (barnhemmet där hon var uppväxt) över natten. Väl framme fick jag ett eget rum och blev serverad en fantastiskt måltid med olika små rätter, allt odlat i deras egen trädgård. Det är så man får göra här, det finns liksom ingen butik runt hörnet. Hon presenterade mig även för hennes “mormor”, två små pojkar, en tjej bara något år yngre än Ritha och hennes “Mamma” som var i ständig i rörelse, serverade mat, fixade och donade.

 

Min första portion av den klassiska rätten Dal Bhat (linssoppa med ris), tillsammans med mängder av grönsaker från hemmets trädgård.

 

Är så oerhört glad och tacksam att jag fick möjlighet att träffa den här familjen och för hur de bjöd in mig att stanna hos dem!

 

Jag minns också den härliga tilltuffsade hunden som bestämde sig för att slå följe med mig under flera timmar den dagen då jag bland annat passerade den högsta punkten på leden. Medan jag var inne och drack te hos en man som hade ett tehus på toppen väntade hon tålmodigt utanför på mig. Mannen i stugan berättade att hon brukade slå följe med ensamma turister, som för att försäkra sig om att de inte gick vilse.

 

Min trogna följeslagare som gick vid min sida i närmare 6 timmar innan hon plötsligt bestämde sig för att gå hem igen.

 

Ju närmare Lukla jag kom ju mer trafikerad blev leden. Karavaner med mulor och så småningom även jakar som fraktade varor avlöste varandra och tvingade mig att sakta ner på tempot när vi blev tvungna att dela på utrymmet på den smala leden. Fler blev även turisterna. Det visade sig att man också kan åka buss till Salleri eller flyg till Phaplu om man vill vandra den sista delen av den här leden eller andra i området.

 

En förvisso ganska gles, men en i raden av alla oräkneliga karavaner av mulor jag kom att möta längs vägen.

 

Efter vad som känns som oändliga höjdmeter och veckor, men i själva verket som sagt bara fem dagar passerade jag äntligen Lukla och jag hamnade på den välbesökta delen av leden. Jag gick faktiskt inte upp till Lukla eftersom det hade inneburit en liten omväg,  utan istället fortsatte jag till Phakding där jag tog in på vad som kändes som en riktig lyxlodge i jämförelse med var jag hade sovit de senaste nätterna! Och ägaren kunde engelska!

Nästan i samma stund som jag kom in på den välvandrade leden ändrades faktiskt standarden på allt. Leden blev jämn och bred. Det känns lovande inför den kommande sträckan. Det känns som att har jag klarat av att vandra från Jiri kommer jag klara allt!

 

 

Vandringsdagar

Dag 1: Jiri – Bandar

För den här delen behöver du skaffa ett tillstånd för att vandra genom Gaurishankar Conservation Area. Om du inte har skaffat ett i Kathmandu tidigare så kan du skaffa det i byn Shivalaya. Det kostar 2000 rs, ca 180 kr och köps vid byns polis/turiststation. Man går förbi den på vägen och blir inropad om man inte tydligt visar att man är på väg dit, så man kan omöjligt missa den!

 

Dag 2: Bandar – Dagchu.

Bland de fuktiga fälten i Bandar lyckades jag dra till mig ett gäng blodiglar, vilket jag märkte först då jag tog av mig skorna och strumporna vid min lunchpaus i Kinza!
Efter Kinza väntade en 9 timmars lång stigning (som jag delade upp på två dagar). Den första delen var riktigt tuff då jag fick göra den i gassande solljus.

Att ta sig upp bland molnen var en riktig lättnad, men som ni ser är det fortfarande ganska varmt!
Fick en annan trevlig överraskning. Ser du aporna!?
Äntligen framme i Dagchu. Att resa ensam här har sina fördelar, särskilt om man som jag har en tendens att låta packningen explodera när den får chansen. De flesta rum är nämligen dubbelrum med två sängar, så i mitt fall kunde jag låta packningen få en egen säng.

 

Dag 3: Dagchu – Ringmu.

Det var en tung och fuktig, men ack så vacker väg upp den första halvan av den här dagen.
Mötte några hundar längs vägen, varav den ena (vänstra), som tidigare nämnts ovan, slog följe med mig en bra bit in på dagen.

Jag på den här ledens högsta punkt, Lamjura Pass på 3530 meters höjd!
Vid passet bodde den här mannen som sålde enklare mat och te.

 

Dag 4: Ringmu – Bupsa.

När jag började min vandring den här dagen kunde jag för första gången se de massiva bergen jag närmade mig! Så härligt!
Även skyltarna vittnade om att jag började närma mig! För de flesta som vandrar till Everest Base Camp är byn Lukla början, men för mig blev det istället ett mycket viktigt delmål.

Byn Nuntala.
Redan dagen innan hade jag blivit varnad för att ett åskoväder var på väg in och efter halva dagen var det mig verkligen i hasorna, men tack och lov slapp jag regnskurar.
Byn Bupsa.
Vy över dalen genom vilken min vandring skulle fortsätta nästa dag.

 

Dag 5: Bupsa – Phakding.

Ibland krävs det lite perspektiv för att man ska inse hur stort något är. Ser du karavaner av jakar uppe till höger?!
Om man kommer från det här hållet finns det egentligen ingen anledning att vika av till Lukla då det innebär en omväg (och extra stigning). Istället kan man fortsätta direkt mot Namche.

Äntligen framme i Phakding och Namaste Lodge som blev mitt slut på denna delen.

 

 

Tips för dig som vill vandra mellan Jiri och Lukla

  • Ta med en karta! Granska kartan innan och jämför gärna några innan du köper. Kartorna är inte helt otänkbart också andrahandssorteringar och siffrorna stämmer inte alltid. Kan du hitta någon med bättre förstoring än 1:50000 är det bra.
  • Fråga efter vägen! Kartan i all ära och även om den stämmer så kan mycket ha ändrats sen den trycktes. Genom att fråga alla du möter kommer det kännas tryggare. De är kanske inte så bra på engelska, men det räcker att du pekar åt den riktning du går i och frågande säger namnet på nästa större by, t.ex. – Junbesi? Du får då ett nickade om du är rätt eller i värsta fall en pekning åt ett annat håll om du är fel. Även små barn vet vägen.
  • Ta dig tid! Att pressa in denna vandringen på 5 dagar som jag gjorde är inte att rekommendera. Ta hellre tid på dig så kroppen inte blir helt slutkörd och du kan njuta av landsbygden istället.
  • Glöm inte stavarna! Oumbärliga både i ner- och uppförsbackar.
  • Försök vara här och nu. Ta ett steg i taget och fokusera inte på toppen (eller botten) som kan vara timmar bort. Sätt upp små delmål och ta många pauser.
  • Ladda hem musik och podcaster innan du reser. Om de jobbiga tankarna (“hur långt är det kvaaaar?) tar över och det är svårt att mota bort dem kan det hjälpa att tvinga sig att lyssna på något annat.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Wilderness Stories