Lindas Blogg

Everest Base Camp, Dag 24-27 : De sista dagarna, Lukla – Kathmandu – Stockholm

2017-12-09

:

Dag 24: Lukla  – Kathmandu

23 oktober 2017: När jag vaknar och tittar ut genom mitt fönster från lodgen i Lukla vill jag inte tro mina ögon. Det är visserligen fortfarande mörkt, men gatlyktorna gör att jag ändå kan se det jag absolut inte vill se. Dimma. Den ligger tjock och gatorna är blöta. Idag är det dags för mig att flyga tillbaka till Kathmandu, men jag känner direkt att detta är inte bra för dagens flighter.

 

 

När jag kommer till grinden till flygplatsen strax efter kl 06 är den fortfarande låst. Utanför står ett femtiotal personer som liksom jag något hopplöst väntar på att bli insläppta. Själva grinden öppnas snart, men det är värre med incheckningsdiskarna. Vissa flygbolag öppnar sina, men inte min. Vi är bara några få stycken som ska åka med Summit Air som flygbolaget heter och vi står alla tålmodigt och väntar. Men klockan går och ingenting händer. När klockan närmar sig 08 går en från bolaget förbi och alla kastar sig över honom, “What’s happening?”. Han rycker på axlarna. Han förklarar att det måste lätta först innan de kan öppna några diskar. Innan dess kan inga plan landa här och får därmed inte ens starta från Kathmandu. Jag drar en suck och sätter mig ner på min packning igen. Även om det inte är lika dimmigt längre är molnen tjocka och att det ska lätta känns väldigt avlägset.

 

 

Plötsligt plingar det till i telefonen. Killarna från Lobuchebestigningen ska också åka till Kathmandu idag. Jag får tips om att deras guide har kunnat ordna fram en helikopter. För 350 dollar per person. Det känns jobbigt lockande. Jag har redan betalt 170 dollar för flygbiljetten, men om jag inte kommer med något flyg idag blir jag satt på väntelistan imorgon (de som redan har biljetter till morgondagens flygningar har förtur), vilket inte alls behöver betyda att jag får en plats. Oktober är den månad på året flest besöker det här området och att det skulle bli några lediga platser känns osäkert. Dessutom kommer vi i så fall bli ganska många som sätts upp på den väntelistan med tanke på hur många som står här på flygplatsen och väntar. Men beslutet känns ändå svårt. Det är ändå 350 dollar, nästan 3 500 svenska kronor. Och det kan ju spricka upp…

Jag hinner tack och lov inte fundera särskilt mycket, plötsligt öppnas luckan till incheckningsdisken och vi får checka in! Plötsligt känns allt lite lättare. Det blir en väldig trängsel och jag minns från mina första dagar i Kathmandu att det inte är någon vits att fint vänta på sin tur i någon kö här, så jag sträcker snabbt fram min utskrivna biljett mellan de andra och får snart en flygbiljett tillbaka i min hand. Sen ska bagaget vägas vid en disk och lämnas vidare vid en annan. Sen får jag gå igenom en högst opålitlig metalldetektor och plötsligt befinner jag mig i avgångshallen. Klockan är strax efter 10 när jag slår mig ner på en av de få lediga stolarna som finns kvar. Utanför ligger molnen kvar så jag anar att det kommer bli en bra stunds väntan även här.

 

Det blir trängsel när incheckningsdisken äntligen öppnar.

 

Det visar sig att mina misstankar stämmer. Efter cirka en timma når mig ryktet att inga plan har lämnat Kathmandu ännu, vädret anses fortfarande vara för ostabilt. Det känns hopplöst. I hallen finns en kiosk, så jag ber en kvinna vakta min stol och mina saker medan jag springer dit och köper mig ett paket kakor och en kopp te. Tillbaka på min plats tar jag upp telefonen och börjar skriva ett av mina första blogginlägg från resan. Jag orkar inte ens tänka på om och när planen kommer gå, så jag kan lika gärna använda tiden till något produktivt.

Timmarna går, molnen ligger kvar men känns till och från något lättare. Ibland skymtar lite blå himmel förbi, men täcks snart igen av fler moln. När klockan passerat tolv går plötsligt ett sus genom folkmassan. Ett ljud som inte låter som en helikopter (det har lyft och landat flera under dagen) närmar sig. Nere på landningsbanan börjar personalen röra på sig – mot bagagevagnarna! En av dem tittar upp och lyfter upp armarna i luften som en segergest, “it’s a plane”. Hela hallen applåderar och jublar och en sista gång denna resan fylls mina ögon med tårar. Jag skrattar. Tänk att ett plan kan göra mig så lycklig. Jag ska få åka hem.

 

Aldrig har jag trott att åsynen av ett plan skulle kunna få mig att falla i gråt. Så fel jag hade.

 

Men väntan är långt ifrån över. Det är många som ska åka och planen kommer in ett och ett. Inget från mitt flygbolag. Vid utgången ropar en ansvarig ut namnet på bolaget och vilken flight det är. “Tara air, number two!?”. Någon kommer springande från andra sidan rummet och folk som trängs vid utgången knuffas åt sidan. Så fylls planen, ett i taget. Avgångshallen blir allt mer folktom och när det för en stund lugnar sig ute på startbanan sätter jag mig ner på en stol, men håller fortfarande koll på utropen.

 

 

Plötsligt läggs en hand på min axel. “That’s you!” Jag blir förvånad. Jag har inte hört att min flight ropats upp, men när jag visar upp min biljett för mannen i dörren, ropar han hetsigt, “YES!! GO! GO, GO, GO!!!” Jag får kasta mig ut och springa till det lilla propellerplanet och innan jag vet ordet av sitter jag fastspänd på min stol och blir tilldelad bomullstussar att stoppa i öronen för att minska bullret. Motorn som inte ens stängts av efter att planet landat är extremt högljudd. Sakta börjar vi rulla mot den korta ökända landningsbanan. Jag får en klump i bröstet. Under all väntan har jag bara fokuserat på att jag vill iväg, nu när jag plötsligt sitter i planet inser jag att jag är på väg ut på vad som har ett rykte om sig att vara världens farligaste landnings-/startbana.

 

Äntligen får jag gå ombord!

 

Ryktet är dock bara ett rykte och baseras mer på den ser ut snarare än fakta. Banan är bara 480 meter lång med en tioprocentig sluttning och avslutas tvärt vid ett 600 meter högt stup. Har inte planet lyckats lyfta när det når kanten… Lyfter det inte alls. Jag biter ihop, allt går så snabbt att jag knappt hinner tänka och snart är vi i luften. Klockan är 13.32, sex och en halv timme efter utsatt tid är jag alltså i väg.

 

Hej då dalen!

 

Resan tar bara 30 minuter men är milt sagt obehaglig. Piloten sicksackar genom molnen och jag som lätt blir åksjuk försöker hitta saker att fokusera på. Andas. Hur långt har vi kvar? 25 minuter. Okej, andas… Tillslut landar vi på Kathmandus flygplats. En våg av värme slår emot mig när jag lämnar planet och inom några minuter kliver jag in i en taxi som tar mig mot Thamel där jag ska bo kommande tre nätter. Pga den höga risken för just inställda flyg från Lukla är det bra att boka in några extradagar i Kathmandu innan man fortsätter hem eller till nästa resmål och så har jag alltså gjort.

 

Lyckan är stor när vi äntligen landar på Kathmandus flygplats.
Mot Thamel!

 

Väl framme checkar jag in på ett hotell som heter The Great Wall hotell och det känns lite som att komma till himlen när jag slår upp dörren till rummet. Överlevde jag verkligen flygresan? Rummet är stort, ljust och fräscht. I taket snurrar en träfläkt och mitt emot sängen (med en riktig madrass!) sitter en TV på väggen. Jag öppnar fönstret och tittar ut över Kathmandus hustak. Det känns helt fantastiskt. Innan jag hoppar in i duschen springer jag ner på gatan för att köpa några nya, fräscha kläder. Jag hittar någon form av Alladinbyxor och en grå linneskjorta. Det får bli bra.

 

 

Efter duschen går jag iväg till New Orleans Cafe & Restaurant. Den må heta som den gör men har många lokala rätter på menyn och är riktigt grym! Jag sätter mig vid ett bord i hörnet jag suttit vid tidigare och fastnat för. Det är ett lågt bord som man kan sitta på golvet i skräddarställning vid, men upphöjt så att det ändå är i höjd med de andra borden. Här blir jag sittande resten av kvällen. Jag känner mig så lugn och tillfreds.

 

Dag 25: Kathmandu

När jag vaknar nästa morgon badar mitt rum i ett orange sken. Jag tittar upp över sängkarmen och ser genom hotellets spetsgardiner en stor, gyllene sol stiga upp mellan husen. Jag ler. Det känns lite klyschigt, men jag känner mig nästan nyförlöst. Jag har ingen som helst oro eller stress i kroppen, inget jag måste gå upp till. Så jag ligger kvar en stund till innan jag går upp för frukost på hotellets takterass.

 

 

Efter frukost går jag ut på stan, letar fram ett mysigt café och sätter mig med en kaffe och bulle och börjar gå igenom resan. Skriver ner lite stödanteckningar för kommande blogginlägg. Njuter av lugnet. Senare tar jag en promenad till agenturen som hade hand om min bestigning för att hämta min väska med klätterutrustning som efter mycket om och men kommit dit. Efteråt går jag tillbaka till hotellet för att börja packa om inför flygresan i övermorgon. Det är mycket saker som ska med hem, mycket av klätterutrustningen har jag köpt här på plats, så det känns bra att vara ute i god tid.

 

Dag 26: Kathmandu

Nästa dag vaknar jag återigen av det varma ljusskenet i rummet. Idag ska jag träffa Jenny Adhikari, en svensk kvinna som sen några år tillbaka bor här i Kathmandu och driver företaget Beyond Borders – Ethical Adventures tillsammans med sin make. Det är ett företag som arrangerar resor till landsbygden här i Nepal, dvs resor som tar de resande utanför de vanliga turiststråken, och de jobbar även socialt för att hjälpa de som har det svårt här i landet. Jag ska fotografera henne för en kommande artikel i svenska Utemagasinet.

Vid klockan tio blir jag hämtad av hennes make BJ på hotellet. Utan hjälm får jag skjuts bakpå hans motorcykel och efter en tjugo minuters resa på både små och stora gator kommer vi fram till deras hem. Här bjuds jag först på mjölkte innan det är dags för fotograferingen. Vi har inte bestämt hur lång tid det kommer ta och det slutar med att vi hänger hela dagen. Vi besöker några kloster, promenerar i området och avslutar kvällen med en bussresa in till city där vi besöker marknaden. Under dagen ansluter även Jennys dotter Agnes efter att hon slutat skolan. När vi skiljs åt har det hunnit bli mörkt och Jenny, BJ och Agnes far hemåt alla tre på en och samma motorcykel. Bara BJ har hjälm.

 

 

Jag är så glad över att få ha tillbringat min sista dag är med Jenny. Utan henne hade jag bara sett turiststråken i Kathmandu, men nu har jag fått se en helt annan del av stan och fått en inblick i hur de som bor här faktiskt lever. Precis som de senaste dagarna känner mig också lugn och harmonisk. När jag först kom hit tyckte jag ärligt talat att stan var lite sisådär, men nu tycker jag den är superhärlig! Allt är så avslappnat och skönt. Det är nog mycket som kommit av vandringen i bergen. Så här i efterhand kan jag verkligen se hur hela vandringen varit en enda lång utbildning i att leva i nuet och vara närvarande. Att ta livet steg för steg och inte stressa upp sig för vad som varit eller komma skall. Jag kan verkligen förstå varför bergen kallas heliga och trots att jag nu vandrar hemåt bland massor av folk, bilar, lampor och ljud stressar det mig inte ett uns. Jag känner mig stabil. Som berget.

 

Dag 27: Kathmandu – Stockholm

Men det ska ändå bli skönt att komma hem. Tidigt på morgonen den 26 oktober väntar en taxi på mig utanför hotellet och när jag slutligen fått checka in allt mitt bagage och får gå på det första planet (av tre) hem känns allt helt fulländat. Jag är klar här. För denna gång.

 

 

 

 

Stockholm, 9 december 2017: Det är nu ganska exakt en och en halv månad jag kom hem från Nepal. Ändå känns det som att det var igår, eller i alla fall förra veckan. Tiden går så snabbt och det är lätt att det som varit bara blir ett minne blott. Det är många som frågat mig vad mitt nästa äventyr är och varje gång har jag varit noga med att påpeka att jag får se, först vill jag få klart alla texter från Nepalresan innan minnena hinner blekna. I och med detta inlägg har jag nu postat alla dagböcker från resan, men det kommer inom kort dyka upp några faktatexter också för dig som också blivit sugen på att resa till Nepal! Det var ju nämligen det som var syftet bakom min resa – att ta fram den infon som behövs för att kunna genomföra en sådan här resa. Så håll utkik! Förhoppningsvis hinner jag få upp dem innan jul!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Wilderness Stories