Lindas Blogg

Everest Base Camp, Dag 1-2 : Ankomst Kathmandu

2017-10-08

:

Den 29 september 2016 satt jag på ett plan från Los Angeles med destination Stockholm. Sverige. Mitt hemland jag inte hade varit i på sex månader. Bakom mig hade jag ett halvårs äventyr i USA, ett äventyr som tagit mig över 400 mil, över snötäckta berg och genom torrlagda öknar. Till fots. Men hur fysiskt krävande mitt äventyr än hade varit så var den största erfarenheten jag tog med mig hem mer av själslig karaktär. Det jag bl.a. hade insett längs vägen var hur jag ensam är den som är ansvarig för mitt eget liv. Om jag vill någonting är det bara jag själv som kan se till att det sker och det är bara mina egna påhittade hinder som står ivägen. Så när jag landade hemma i Stockholm började jag snart att planera mitt nästa äventyr. Att vandra från Jiri till Everest Base Camp. På egen hand, utan varken vänner, bärare eller guider.

Så på dagen ett år efter att jag satt på det där planet, d.v.s. den 29 september 2017 sätter jag mig åter igen på ett plan. Men denna gång lämnar jag Sverige för ett äventyr i öst. I Nepal. Himalaya.

 

 

Resan börjar med en närmare dygnslång flight. Jag lyfter från Arlanda på eftermiddagen, mellanlandar några timmar i Zürich (Schweiz) för att slutligen göra ett sista stopp i Muscat (Oman) innan jag hoppar på det sista flyget mot Nepals huvudstad Kathmandu. Det finns rutter med bara ett stopp också men om inte priset ska rusa iväg innebär de flesta ett längre stopp över natten och då jag reser själv har jag ingen lust att sitta och sova själv i ett hörn på en flygplats. Så jag har valt denna resväg med några kortare stopp. Sova kan jag göra på planet.

På Kathmandus flygplats råder inte alls det kaos jag förväntat mig. Men det är en väldig process att ta sig in. Det ska fyllas i två formulär som sen ska lämnas till en person som man får betala sitt visum till. Detta efter en bra stunds köande. Sen får man köa igen för att från en annan person få själva visumet efter några rutinmässigt stälda frågor. När hela processen är gjord är tack och lov allt bagage på plats och på vägen ut får jag passera två kontroller av det slappare slaget. En innebär att jag blir frågan att visa min bagage tag. Vet inte alls var jag har den så det är ok.

 

Köerna till visumansökan fylls snabbt på när ett plan landar.

 

Precis när jag kommer ut från flygplatsen finns det möjlighet att köpa Nepalskt SIM-kort. Jag ser till att göra det men även detta tar tid. Det är mycket folk, ett formulär ska fyllas i (som man måste be om först) och det verkar inte vara någon ordning någonstans. Här blir jag varse on den första rejäla Kulturkrocken och jag får oxå min första lärdom. I Nepal köar man inte. Man knör sig fram och säger vad man vill! Detta inser jag efter att en kvinna blivir sur för att hon fått vänta i två timmar på sin tur. Mannen bakom disken svara lugnt men lite grinigt “ja, men du har ju inte bett om hjälp?”. Här får man Alltså se till att ta för sig.

Efter lite trängandes får jag mitt simkort och beställer en taxi från disken bredvid där jag även förbetalar den. Detta är mycket billigare (och säkrare sägs det) än att tacka ja till någon av de som raggar kunder direkt utanför flygplatsen.

 

 

Äntligen får jag hoppa in i den taxi som ska ta mig in i Kathmandu, till området t
Thamel där tydligen alla backpackers ska samlas och där alla butiker med vandringsutrustning finns.

Det är varmt. Det luktar avgaser. Sirener tjuter och bilar och mopedister tutar konstant. Det finns ingen riktig mittlinje utan folk kör lite hursomhelst, slingrar sig snabbt fram mellan andra fordon. Även på smågatorna. Det är ett under att inte fler bilar än de jag ser är buckliga.

 

Vy från hotellets takterrass.

 

Hotellrummet ligger på våning 5 av 6 och trapporna ger mig några rejäla sista träningspass då jag springer fram och tillbaka med saker från Thamel. Jag behöver fixa några sista saker, framförallt klätterutrustning inför bestigningen av Lobuche Peak och det passar bra att göra det här. I Thamel finns verkligen allt. Och det är billigt. Farligt billigt. Det är kopior eller andra hands sorteringar såklart, men ändå! En av “North face’s” tjockaste dunjackor kostar 35 dollar. Klätterutrustningen ligger dock på ungefär samma pris som hemma eller något billigare. Kanske för att den är svårare att förfalska. Jag hoppas på det och kan inte hålla mig utan köper allt det jag behöver istället för att hyra som jag tänkt innan.

 

Butikerna med vandringsutrustning avlöser varandra i Thamel och de är öppna från tidigt till sent. Det gäller att ta sin tid och gå runt för att få ett hum om vad som är billigt och inte.

 

Min första sak att ta tag i nästa morgon är att köpa en bussbiljett till bergsbyn Jiri där jag ska börja min vandring. Det vanligaste är att man flyger in till Lukla om man ska vandra till Everest Base Camp, men jag vill addera några dagars vandring utanför den turisttäta delen.

Biljetten måste köpas dagen innan. Tidigt upptäcker jag på vägen dit då jag försöker googla fram exakt var det ligger.

Jag tar mig igenom Thamel och mot Ratna Park där busstationen ska ligga. Det märks att detta är något utanför turiststråken. Det är fullt med lokalbefolkning och utbudet har bytts ut från tjocka dunjackor och expeditionsväskor till frukt och ris. Det märks även på standarden att det är annorlunda här.

Staden stinker. Du som varit på musikfestival kanske minns den där stanken som brukar infinna sig sista dagen. Sopor och upptrampad mark. Det ligger matrester på gatorna och på vissa ställen stora benstycken. Jag skyndar mig snabbt igenom och efter mycket om och men hittar jag till slut “busstationen” och efter att i Nepalsk tradition trängt mig fram lyckas jag köpa vad jag hoppas är en bussbiljett.

 

Det var inte helt enkelt att hitta var jag skulle köpa biljetten till bussen, men till slut hittade jag en liten skylt med en buss på och hoppades på att det var rätt – och det var det!

 

Efteråt ska jag fixa ett så kallat TIMS, ett vansringstillstånd som man köper på Nepal Tourism Board. Givetvis efter att ha fyllt i ett formulär. Sen ska jag träffa agenturen som jag anlitat för att hjälpa mig med Lobuche Peak och sen ska jag göra en sista ompackning innan jag lämnar det jag inte ska ha med mig till hotellet jag ska bo på när jag kommertillbaka.

Det är två hetsiga dagar och när jag slutligen kryper ner i sängen efter att allt är klart har jag svårt att somna. Imorgon börjar det!

 

Tips inför Kathmandu

  • Ta med passfoton. Gärna 4-6 stycken. Du behöver dem till alla formulär du behöver fylla i, till allt från visumansökan till SIM-kort.
  • Ha en penna redo när du kommer till flygplatsen och fyll i formulären till visumet medan du köar. Det är två formulär att fylla i när du anländer, men det finns inga pennor.
  • Ta din tid i Thamel och undersök vad saker kostar i olika affärer. Bli inte blind av de billiga priserna. Tänk på vilken typ av modell du föredrar också. Utgå ifrån att du kan pruta på alla priser.
  • Om du planerar att åka buss till Jiri, köp biljetten tidigt på morgonen dagen innan så har du bättre chans att få en bra plats (fönster, långt fram). Vissa sajter rekommenderar att köpa 2 biljetter – en till dig och en till din väska. Det kan låta smart, men du kommer inte bli populär på bussen om den blir packad med 30 personer som måste stå.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Kommentarer

  • Evelina

    Vad bodde du på för hotell i Katmandu, nåt du kan rekommendera..? Ska dit i oktober och känner mig lite härligt lost 🙂

    • lindaakerberg

      Vad kul!!
      Ja, jag bodde på ett som heter the great wall hotel. Det var riktigt fint och bra, fast ändå billigt.
      Om du vill kika på annat är det i området Thamel du ska leta. I alla fall om du ska ut och vandra, då det är här alla backpackers bor och alla butiker med vandringsutrustning finns.

Wilderness Stories