Lindas Blogg

Dalsand


Den första juni 2019 gav jag mig ut på vad som skulle komma att bli en 485 mil lång resa genom Sverige. Med hjälp av mina fötter, kajak och cykel, gjorde jag en upptäcktsresa genom landets alla 25 landskap. Jag ville upptäcka landet jag är född och uppväxt i och samtidigt inspirera andra till att också resa mer hållbart i närmiljö.

Nu presenterar jag nu en bloggserie på 25 inlägg, ett per landskap. I dessa kommer jag ta er med på min resa, men också dela med mig av tips, länkar och annan matnyttig info – detta så att du också kan ge dig ut på din egen bakgård! 


Landskap nummer 12 på min resa var: Dalsland



Över sängen i mitt sovrum hemma i Stockholm hänger en tavla. Det disiga fotografiet i ramen föreställer ryggen på en flicka som med yvigt, mörkt hår, springer genom en dimklädd barrskog. Över bilden står orden ”Ronja Rövardotter – Astrid Lindgrens bok blir film.”

Filmen om den unga rövarflickan som bryter sig loss, inte bara från sin familj, utan även från de traditioner och normer som hon är uppväxt med, var och är fortfarande en av mina favoriter. Filmen hade premiär i december 1984, bara några månader innan jag själv föddes. Två år senare blev den TV-serie och bandades av mina föräldrar. Att filmen som så många gånger rullat på vår VHS-bandspelare, skulle komma att påverka mig såpass mycket som den gjort, hade jag då ingen aning om. 

Men att den har påverkat mig, är nog svårt att undgå idag. När jag för några år sedan, bestämde jag mig själv för att ge mig ut i vildmarken och lämna det trygga livet bakom mig och vandra Pacific Crest Trail i USA, sökte jag ett liv där jag precis som Ronja fick leva under de förutsättningar som råder i vildmarken och lära mig att hantera de faror jag kunde möta där. 



När jag efter nästan två månader genom landet, tar mina första steg på Pilgrimsleden i Dalsland i höjd med Upperud, finner jag mig själv nynnandes på en melodi. Det är ett instrumentalt musikstycke från ovan nämnda film, som komponerar de scener som inleder dagen då Ronja för första gången får ge sig ut i Mattisskogen och upptäcka den nya världen utanför borgens skyddande murar. 

Kanske är det inte så konstigt att det är just denna melodi som kommer till mig. Det är nämligen här, mellan de dalsländska höjderna och klara skogssjöarna, som flertalet scener i filmen spelats in. T.ex. är toppen av det 142 meter höga berget Sörknatten, som ligger i natureservatet med samma namn, den plats där Mattisborgen låg. Den kala bergsryggen ligger strax öster om Pilgrimsleden och dess tydliga topp syns tydligt där den sticker upp på andra sidan av sjön Djup. (För den som vill göra en avstickare går även en separat led upp till denna topp). Idag står det ingen borg där och faktum är att det knappt gjorde det då filmen spelades in heller. Större delen av den var en trickfilmad kuliss.


Sörknattens topp, platsen för Mattisborgen, sticker upp ur den täta skogen.


Vad var det egentligen i Ronjas berättelse som slog an så hårt? Som gjorde att jag ville se den där filmen om och om igen? Precis som i många av Astrid Lindgrens berättelser så handlar den om en färgstark tjej. En tjej som var sig själv och inte kläddes i typiskt ”flickiga karaktärsdrag”. Astrid skrev många berättelser om både starka tjejer och killar, men hon gör ingen skillnad på könen. Deras personligheter är det viktiga, inte vad de har mellan benen. Hennes kvinnliga karaktärer Ronja, Pippi, Tjorven eller Madicken är så självklara att det inte ens är fråga om att de skulle varit tillrättalagda på något sätt för att visa att ”kvinnor kan”. 



Ronjas personlighet, envis och viljestark, nyfiken och modig, kunde jag nog redan som barn känna igen mig i. Viljan ut. Viljan att upptäcka. Viljan att se mer. Att bryta mig loss, hitta min egen väg. Att få se och inspireras av en kvinna med dessa egenskaper var nog väldigt betydelsefullt för att jag skulle våga bli den jag är idag.

Hon dras till de djupa skogarna, sjöarna, bergen – och det som är lite farligt. ”Hit med lite farligheter” ropar hon så det ekar över bergen, då hon springer ut ur den borg som skyddat henne från världens alla faror under hennes uppväxt. Hennes far är skeptisk, men hennes mor påvisar att ”hon måste lära sig och tass med det som är farligt”. För mig är det just detta som är tjusningen i ett äventyr – att våga sig utanför sin borg, sin komfortzon, utsätta sig för det okända. Genom att göra detta växer man som människa och känslan av att ingenting är omöjligt följer en längre än äventyret. Det gör en till en säkrare och självsäkrare människa, även i vardagen.



När jag traskar fram längs Pilgrimsleden är det inte svårt att förstå att det blev just Dalsland som fick agera inspelningsplats för filmen om Ronja. Landskapet är verkligen en kompakt mix av många av de saker som karakteriserar vår svenska natur och som symboliserar vildmarken. Djupa barrskogar, mäktiga vyer över berg, kala klippor, skogssjöar, bäckar och åar. Blåbär och smultron som växer om vartannat. Näckrosor pryder vattnen. Här går det att upptäcka otroligt mycket på kort tid. 



Vid mitt första etappstopp längs leden, ett vindsskydd vid nordvästra delen av Tansjön, väntar min pojkvän och mina tre bonusdöttrar, ett tvillingpar på tre år och en storasyster på sju. Vindskyddet ligger på barnvänligt vandringsavstånd från bilvägen och de har tagit sig hit i förväg. Tillsammans lagar vi mat i den iordningställda eldstaden och medan elden utanför sakta slocknar när regnet drar in under natten somnar vi till ljudet av regndroppar mot trätaket. De små tjejerna är tuffa. Det är deras första natt ute i det vilda, men ingen av dem verkar ha några rädslor att trotsa. De somnar gott mellan oss på trägolvet medan varma sommarvindar smeker över de mjuka barnakindena som lyckligt sticker fram ur sina första egna sovsäckar.



När jag kom fram till Upperud på min cykel, tog vi en vilodag och besökte aktivitetscentret Dalslands aktiviteter, där vi bodde i både tältkåta och glashus. Vi red och åkte zipline. Badade och lagade mat över öppen eld.

Tjejerna är fortfarande för små för att fått se filmen om Ronja, men om jag kan vara hälften så bra förebild som den lilla rövarflickan varit för mig, är jag säker på att de också kommer växa upp till tuffa, starka tjejer. Som också vi en dag måste våga släppa loss i världen för att låta dem möta sina farligheter och ge sig ut på egna äventyr. Förhoppningsvis har tiden i Dalsland gett dem gott mod på vägen.


Äventyrscentret ’Dalslands Aktiviteter’ lever verkligen upp till sitt namn. Även om vi hann med både ridturer, ziplineåkning och boende i både kåta och glas hus, är det bara en bråkdel av vad de har att erbjuda.



Min rutt

Vandring, Upperud – Edsleskog
TOTALT: 37 km, 2 dagar + 1 “aktivitetsdag”



Faktaruta Dalsland

Areal: 3 790 km2
Invånare: 50 593 (31 dec 2018)
Landskapsblomma: Förgätmigej
Landskapsdjur: Korp


Dalslands natur

När jag först kom in i landskapet på cykel sydost ifrån, tycktes landskapet väldigt platt med åkrar så långt ögat nådde. Jag befann mig på Dalboslätten. Denna platta del i den mellansvenska sänkan låg under kustlinjen då inlandsisen smälte och landet började höjas. Detta har lett till att marken här har bra med bördig lera från den gamla sjö/havsbottnen, vilket gör att den lämpar sig för jordbruk.

I övriga landskapet är jorden mager och bergig. När jag närmade mig Upperud hade naturen förändrats och blivit mer likt det som karakteriserar Dalsland; djupa barrskogar och mängder av höjder och dalar. Dalslands bergrund har varit utsatt för mycket genom åren, den har pressats samman och dragits isär, vilket har gjort landskapet kuperat. Inte så konstigt att landskapet fått just namnet Dal-sland.

Dalsland är procentuellt sett, vårt sjörikaste landskap med hela 11% sjöar. Flertalet av dessa har bildats då urberget dragits isär, vilket har lett till sprickor i berggrunden. De sprickor som rensats på sten och grus (bla med hjälp av inlandsisen) har fyllts upp och blivit till så kallade sprickdalssjöar. Dessa är typiska för Dalsland (och även för andra landskap i den Mellansvenska sänkan). De har ofta höga klippor istället för stränder och kan vara mycket djupa. Sprickorna gör att sjöarna är långsmala och sträcker sig här i nord-sydlig riktning.

1868 invigdes Dalslands kanal, som byggts för att kunna transportera järnmalm och timmer från landskapet ut till Vänern. Denna följde till stora delar sjöarna, men vid Håverud fick man bygga en akvedukt över forsarna. Idag har järnvägen tagit över mycket av transporten och den 250 km långa kanalen är istället ett välbesökt turistmål.



Exempel på aktiviteter som passar Dalslands natur: 

  • Paddla, i sjöarna eller kanalen
  • Vandra, tex Pilgrimsleden i Dalsland


Nationalparker och andra områden

  • Tresticklans nationalpark – ett för Götaland ovanligt stort skogsområde på 30 km2 utan bebyggelse och vägar. “Naturen präglas av smala och höga bergryggar som sträcker sig i nordsydlig riktning. Mellan dem ligger myrmarker och långsmala sjöar. Den glesa och karga tallskogen med lav- och mossklädda berghällar, tillsammans med det stora antalet sjöar bildar en rofylld miljö där man kan vandra i flera dagar.”

Länkar



Källor:
https://www.grundskoleboken.se/wiki/Dalsland
, https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/dalsland, https://www.vastsverige.com/dalsland/artiklar/dalslands-kanal/




HAR DU FLER TIPS PÅ VAD SOM FINNS ATT GÖRA OCH UPPTÄCKA I DALSLAND? TIPSA GÄRNA I KOMMENTARSFÄLTET NEDAN!




Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.