Lindas Blogg

Äntligen höst!

2018-10-11
:

Alltså, jag älskar verkligen hösten! Den kommer alltid som en frisk fläkt när man är som mest fylld av energi efter sommaren, ger en som en spark i baken och uppmanar, “Nu kör vi!“. Man får liksom som en nystart. Jag minns när jag var liten och inför varje skolstart fick en skolkalender av min pappa. En sån där kalender som är precis som en vanlig kalender, men som också har en del där man kunde fylla i en massa annat. Saker om en själv, sina vänner, drömmar mm. Jag minns att det kändes så härligt att få öppna den där kalendern för första gången, känna lukten av de nytryckta sidorna, vika upp den så att sömmarna i ryggen töjer ut sig innan man kan bläddra och börja fylla i den.

 

 

Precis sådär känner jag idag. Igår kom jag hem efter en tre veckor lång tågluff (som ni som följer mig på instagram kunnat följa med på). Under tågluffen besökte jag bland annat Prag och Kroatien, men jag var också och vandrade i Dolomiterna innan jag slutligen gjorde ett spontant stopp i Chamonix, där jag hängde en vecka med min vän Emma Svensson. Emma blev nyligen klar med sitt projekt 49peaks, där hon under ett år besteg det högsta berget i varje land i Europa – detta som bara nybörjare när projektet drog igång! Så himla grymt!

Under tiden i Chamonix ville Emma ta det lite lugnt då hon åker till Nepal på lördag för att göra ett försök att bestiga Ama Dablam. Men hon ville samtidigt röra på sig, så vi passade på att göra en del enklare klätterturer, vilket passade oss båda väldigt bra. Jag fick börja enkelt och Emma kunde ta tillfället i akt att testa att klättra i sina boots istället för klätterskor. Det var så kul! Jag fick bland annat klättra min första alpinklättring, göra min första rappell (nedfirning), min första multipitch (en klättring där man gör flera “säkringsstopp” längs klippväggen. Man klättrar två stycken och den som börjar ledklättrar upp till ett stopp, där hen säkrar sig i ett ankare, varpå den andra klättrar efter medan den första säkrar ovanifrån, som på topprep. Sedan säkrar sig andreklättraren i ankaret där och den första ledklättrar vidare uppåt. Varje sträcka kallas för pitch, därav namnet mulit-pitch). Under en dag med sämre väder, passade vi på att klättra inomhus och jag kände direkt vad mycket mer jag vågade och hur mycket bättre det gick sen jag var inne senast!

 

 

När jag efter vistelsen satte mig på tåget hem, kände jag direkt att det här måste jag underhålla nu och fortsätta med! Och redan idag åkte jag in till Klätterverket i Sickla där jag skrev upp mig på ett månadsabbonemang innan jag gav mig ut i hallen. Efter några vändor på ett antal 5-leder tog jag en paus för att vila mina armar, varpå jag sedan gjorde ett försök på en 6a – en nivå jag aldrig fixat tidigare. Och jag klarade det! Sån himla häftigt känsla! Det är så härligt att se hur mycket mer man vågar efter att ha utmanat sina rädslor några gånger! Hur man börjar våga lita på sig själv, sin kropp, sina muskler och på utrustningen.

 

 

När jag senare promenerade hemåt genom Sicklas vanligtvis gråa industrikvarter, kändes hela min värld mer färgsprakande. Delvis pågrund av de vackra höstträden, men också för att jag kände mig så himla lycklig. Glad efter mitt nya personbästa i klätterhallen, supertaggad på att fortsätta med klättringen och utvecklas och samtidigt så otroligt nyfiken och sugen på att se vad den här hösten kommer att innebära!

Hösten alltså, nu kör vi!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Alla fält är obligatoriska.

Wilderness Stories