Everest Base Camp 2017


Hon har kallats drömmarnas berg, ”the Mountain of dreams”, med sina 8848 meter över havet sträcker hon sig högre än något annat på vår planet. På gränsen mellan nordöstra Nepal och västra Kina (Tibet) ligger hon. Jag pratar såklart om Sagarmāthā, Chomolungma – Mount Everest, världens högsta berg.

En blygsam dröm för många, men också en dröm som tyvärr sällan slår in. Okunskap och resurser sätter stopp. Att ta sig till den mytomspunna toppen är ett äventyr som kräver stora insatser, både fysiskt, mentalt och ekonomiskt. Det sägs att från det att man bestämmer sig för att bestiga berget till det att man gjort det – och tagit sig ned – så får man räkna med år av förberedelser och hundratusentals kronor, närmare en miljon, i kostnader.

Ett något mindre, men ändå storslaget alternativ om man vill uppleva världens högsta berg på nära håll är att vandra upp till foten av berget – till Everest Base Camp. Här, på 5364 meters höjd, dvs. ca 3500 meter lägre än själva toppen har de som antagit utmaningen att bestiga berget just sitt basläger. Hit går en välbesökt vandringsled som vandras av tiotusentals människor varje år. På ca två veckor kan man till fots ta sig från den lilla bergsbyn Lukla via slingrande bergsstigar och hissnade hängbroar upp till Base Camp och tillbaka igen. Ändå är drömmen om ett besök på denna plats något som för många förblir just en dröm. Varför?

Bild från Google maps.

Jag tror att det handlar mycket om samma saker som sätter stopp för dem som drömmer om toppen. Okunskap och ekonomi. Om man googlar på Mount Everest är det första som kommer upp en rad olika skandalartiklar, ”Fyra döda på Mount Everest”, ”En av hundra dör på Everest”. Detta skapar såklart en rädsla och oro som gör att många kanske känner att det blir ett lite för extremt äventyr att ta sig hit. Och visst, att bestiga Mount Everest är ingen enkel sak och tyvärr händer det att folk omkommer på berget. Men vägen till Base Camp är betydligt enklare. Hit går du via bergsbyar och du korsar inga farliga glaciärer. Men detta är såklart inget som lyfts fram i kvällstidningarnas artiklar, där syftet är just att skapa oro och väcka uppmärksamhet.

För den som inte låter sig avskräckas av detta kanske det istället är ekonomin som sätter käppar i hjulet. Att åka hit med en arrangör, vilket kanske är det vanligaste, kostar mellan ca 25-40 tkr och då ingår sällan flygbiljetten till och från Nepal. Det kan vara en ganska saftig summa för den som inte har många kronor över när räkningarna är betalda i slutet av månaden. När jag för första gången hörde detta frågade jag mig själv vad det egentligen var som kostade så mycket, hur det kunde vara så kostsamt att förflytta sig för egen maskin?

En del av kostnaden är de bärare och guider som ingår i de arrangerade resorna, men efter att ha gjort lite research fick jag veta att under en vandring upp till Base camp är det vanligaste att man både bor och äter på de prisvänliga tehusen/lodgerna som ligger som ett pärlband längs leden. Man behöver således inte bära med sig varken tält eller mat. Vägen upp är tydligen heller inte särskilt komplicerad. Det är en tydlig led och de som har varit där menar att det är i princip omöjligt att gå vilse. Borde det inte därför gå att klara sig utan både bärare och guider? Vad mer kan man dra ner på? Hur komplicerat är det – egentligen?

När jag startade den här sidan för ca ett år sedan var en av mina största drivkrafter att inspirera och motivera andra att våga ge sig ut i vildmarken. Att visa att det inte är så komplicerat som det först kan verka när man gör en snabbsökning på nätet på ”vad behöver man för att vandra”. För att bevisa detta och hur oväsentlig tidigare erfarenhet är, bestämde jag mig för att vandra långdistansleden Pacific Crest Trail, 428 mil från Mexiko till Kanada via bland annat det kontinentala USAs högsta berg Mount Whitney. Trots att jag inte ens hade ett års vandringserfarenhet. Nu vill jag göra samma sak med Everest Base Camp – men nu vill jag också bevisa att trots att man inte har världens högsta lön så ska det inte sätta stopp för våra drömmar, även om drömmen råkar handla om världens högsta berg!

Jag kommer därför, utan sponsorer eller medfinansiärer, på mindre än ett år spara ihop pengar för att i oktober ta mig till Nepal och påbörja min vandring upp till Everest Base Camp. Jag kommer genomföra vandringen på egen hand, utan varken vänner, bärare eller guider och med så lite ekonomiska resurser som möjligt. Jag vill undersöka förutsättningarna att ta sig upp till foten av världens högsta berg på egen hand och hur billigt man kan komma undan. Detta för att inspirera andra, men också för att ta fram och kunna bidra med den information som behövs för att den som själv blir sugen på att ta tag i sin dröm lättare ska kunna förverkliga den.

Kommer det gå? Följ mig på vägen i mina förberedelser och inte minst på vägen upp mot Everest Base Camp 2017!

… På vägen tillbaka från Base camp kommer jag ändå att möta upp en organiserad grupp för att under ett par dagar göra en avstickare från leden och följa med dem då de ska försöka bestiga Lobuche Peak (6119 m)! Jag kan helt enkelt inte riktigt kan låta bli att ta chansen att bestiga en topp då jag ändå besöker världens högsta bergskedja. Att jag här väljer att ansluta mig till en grupp är för att här tar man sig upp på sådana höjder att man behöver både guider och sällskap för att vara säker, särskilt då man som jag helt saknar erfarenhet av bergsbestigning på den nivån. Att vandra själv upp till Base camp må vara en sak, men man får inte bli dumdristig i naturen och ge sig i kast med det som rent av kan vara farligt. Jag vill dessutom visa på att det finns alternativ för den som inte vill vandra på egen hand. Jag vet att många föredrar att betala lite extra för att få resan arrangerad och jag vill höra vad de som valt att göra på det sättet har att säga om hur det varit och vad som har drivit dem att genomföra resan. 

Jag som driver bloggen

...heter Linda Åkerberg. Jag är 32 år, fotograf, ursprungligen från Karlstad men numera bosatt i Stockholm. Läs mer om mig här

Instagram

Someone once asked me if I didn't loose track of the days hiking the PCT. My answer was 'No, it was actually the opposite, I could easily recall the days, even months back. We just didn't call them by the name we use in "normal life". In the wild we simply referred to them after what made them special.' This is for example a pic from "Fog Day" (or as all the others would call it, May 6) last year. 
PCT, mile ~426
How do you prepare for a hike on a trail you never been on before? Read about my second step in my preparation for Everest Base Camp trek: Setting a time schedule, at wilderness-stories.com (link in bio)
Pic from PCT mile ~1973, in one of the weirdest landscapes I've ever seen: the lava fields in Oregon.
Passing the 2600-mile marker on the PCT was a big thing for me. Being the last 100-marker with only 50 mile to go it was clear that I was gonna complete the entire trail. Now I've seen that I've also passed 2600 followers here on Instagram! I'm so happy for all of you and that you want to follow me on my adventures! Hearing from you, meeting you and hear your own stories is what keeps me going - so from the bottom I'm my heart, THANK YOU! ❤️
One year ago today, on June 5th 2016, I summited my very first mountain, Mount Whitney on a side trail of the PCT. With its 14505 ft / 4421 meter it counts as the highest mountain in the "lower 48" (the U.S. except the 2 states of Alaska and Hawaii). It was a bit tricky in the snow, but we all made it! I know there's a lot more snow in the Sierras this year so I wish all the thruhikers of 2017 all the best and also want to send them a reminder to stay safe. If Whitney feels to risky when you pass it, you can always do it later. The mountains won't go anywhere. ❤️
If you have a dream or something you really want to do, it can be a little bit scary to make it happen. We make up ideas about why now isn't the right time, why it's better to do it later. But the truth is that there's no better time than right now. Don't push forward your dreams. Make them happen. ☀️
Me after my first full day of kayaking last week. It was a bit scary and on this pic I'm super tired but so happy at the same time because I finally did it! And it was so much fun!
If there's something you feel like trying, just do it. Don't make up excuses for why now isn't the best time. Yesterday I rented a kayak and crossed through the islands in the Stockholm archipelago for the very first time. I moved here 13 years ago and I can't believe it's took me so long to do this! 
Good side with the story though: It's never to late.
2:30 in the morning and the sun is slowly rising over the Baltic Sea. I just love those bright summer nights. ❤️
Spent the whole day yesterday in the beautiful Nacka nature reserve just outside Stockholm. It's amazing how fast you can get out in nature, even in such a big city as the capital of Sweden! From the stockholm central station it's less then a 30 minutes drive and with the metro it will go even faster!
Tried a new form of workout yesterday: I put my backpack on and cycled to the store for some grocery shopping. 15K and 15kg on my back surely made me feel both good and exhausted afterwards!

Prenumerera på nya inlägg på Wilderness Stories!



Samarbetspartners

  • Sony