Fjällräven Polar 2017


Gnistrande sol, snöflingor som yr. Sylvassa berg som dramatiskt sträcker sig mot den klarblå himlen, milslång sikt över den arktiska tundran. 300 km vildmark och det enda som bryter naturens tystnad är dina egna andetag, hundarnas tassar som springer över snön och släden som susar fram under din kropp. Utrustad med den bästa av utrustning, gjord för att stå emot just de extrema förhållandena som råder här, norr om polcirkeln. Lägereldshäng, nya bekantskaper, stjärnklara nätter med norrskenet lekandes över himlavalvet.

Visst låter det underbart? Detta är vad Fjällräven Polar kan innebära och drömmen om att delta i expeditionen som går av stapeln en gång per år lockar över tusen människor världen över att söka. För endast ett 20-tal blir drömmen verklighet, i år närmare bestämt 28 stycken från 15 olika länder. Det är människor som jobbat stenhårt, som lagt ner närmare en heltidstjänst under den månaden ansökan är öppen, för att drömmen ska gå i uppfyllelse. Hälften av deltagarna har röstats fram via en officiell omröstning, den andra hälften har blivit utvald av en jury från Fjällräven. I år hade jag den otroliga turen att bli en av dom utvalda.

Men det hårda arbetet slutar inte efter att röstningen är avslutad. Även om äventyret är en fantastisk upplevelse är det ingen dans på rosor. Redan första dagen, innan vi lämnat Stockholm blir vi varse om detta. Under några timmars utbildning, ledd av Johan Skullman, f.d. militär och Fjällrävens egen överlevnadsexpert, får vi lära oss att ute i den arktiska vildmarken, där råder ingen pardon. Där ute finns det inga genvägar. Där är det är vi själva som får se till att överleva och skydda oss på det sätt som är nödvändigt. Visst kommer vi ha guider med oss, men de finns bara där att rådfråga. Det hårda jobbet, det får vi göra själva.

Dag 1.

Tillbaka i skolbänken. Det krävs kunskap för att ge sig ut i vildmarken i extrema förhållanden.

Det tisslas och tasslas i en av hotellets korridorer i Sigtuna utanför Stockholm. Spänningen är på topp. Alla deltagarna i årets upplaga av Fjällräven Polar står samlade utan för den dörr som leder in till rummet där all vår utrustning för de kommande dagarna finns. Det fnissas och nervositeten och upprymdheten går nästan att ta på. Plötsligt öppnas dörren och deltagarna stormar in. Vi liknar snabbt ett gäng yra höns som ivrigt letar efter just vår Polarparka med vårt namn tryckt över bröstet, som är trädd över den väska som innehåller utrustningen. Jag letar och letar och just när tanken slår mig att ”tänk om de missat min?”, så får jag syn på den! Jag börjar försiktigt försöka ta av den och en vattenflaska trillar ur luvan. Snart kan jag inte hindra min spänning utan sliter upp den och drar den över huvudet. Alla stojar och stimmar. Jackor träs på och av. Det tas selfies och och Fjällrävens eget filmteam försöker ta sig fram mellan de nu michelin-gubbeliknande deltagarna för att göra intervjuer med de som har lyckats hitta ut med huvudet ur det tält som jackan känns som.

Efter en stund splittras gruppen och vi tar oss till våra respektive rum för att se vad resten av packningen innehåller, prova alla kläder och eventuellt byta om det är någon storlek som inte passar. Innehållet i väskan, tillsammans med den stora polarparkan har ett värde närmare 40 000 kr! Bara det känns helt otroligt. Men det är som Skullman precis har pratat om, att utan vetenskapen om hur all denna utrustning ska användas, så är den inte värd ett dugg. Och det är det som blir en av våra utmaningar de kommande dagarna, att med viss guidning lista ut hur man på besta sätt klarar sig i vildmarken, norr om polcirkeln.

Till slut hittade jag min Polarparka.

Dag 2

”Stay dry” är kanske det viktigaste tipset vi får mot kyla och när planet lyfter mot Norge nästa dag känns det som en riktigt knepig utmaning. Väderleksrapporten säger 5 grader och ihållande regn. Hela veckan. Den taggade stämningen är delvis nedskruvad, men när planet tränger ner genom molntäcket strax utanför Tromsö och de massiva bergen uppenbarar sig, reser sig håret på mina armar. Det här är inga berg som de jag tidigare besökt i Sverige. Det här är ju riktiga berg! Plötsligt inser jag hur mycket jag har saknat just bergen sen min vandring längs USAs bergskedjor i somras. Under bussresan ut till Hatteng där vi ska spendera natten innan äventyret på allvar drar igång har jag svårt att fokusera på den information som ges ut. Det som susar förbi utanför fönstret har min fulla uppmärksamhet. Det är något fantastiskt med berg. Att få röra sig mellan dem skänker liksom ett lugn, det är som att färdas genom en tavla. Allt är så otroligt vackert och även om intrycken är starka är de samtidigt väldigt få. Det man ser är det som finns. Det finns inget som distraherar, inget flimmer, inga popupfönster, plötsliga ljud eller slammer. Allt är lugnt och stilla.

Väl framme väntar en kortare utbildning innan det är dags att ta tag i det praktiska. Vi får för första gången prova att sätta upp våra tält. Vädret håller vad det lovat och regnet sköljer över min jacka och jag stannar ihärdigt upp för att skaka av mig pärlorna av vatten som samlas uppe på plagget. För mig och min svenska lagkamrat Olof Garnegård, som liksom jag har en del erfarenhet av friluftsliv, är det ingen större konst och tältet är snart på plats. Våra lagkamrater Jennifer Hsu och Yin Ning som vi blivit i hopparade med och som är från Taiwan, har det däremot lite mer problematiskt. Så efter att vi är klara med vårt går vi över till dem för att hjälpa till och komma med praktiska tips. För mig är inte själva livet i vildmarken längre något nytt utan för mig blir utmaningen snarare att vara en del i ett team och se efter alla, både människor och hundar. När man är klar med sitt hjälper man de andra så att ingen hamnar efter. Väldigt självklart egentligen. Man är aldrig starkare än ens svagaste länk.

Johan Skullman visar hur tälten och köken fungerar.

Senare ska vi även testa våra kök och jag svär lite för mig själv och undrar vad sjutton det är för fel på ett vanligt gaskök där man bara vrider på gasen och tänder, så är det klart! Det köket och bränslet vi använder innebär att det måste förvärmas, pumpas upp tryck, ses efter. Varför ska det behöva vara så komplicerat?! Senare får jag veta att det är på grund av att även om det finns gas gjort för vinterförhållanden, så fungerar den inte om det blir riktigt kallt. Och det är ju just det vi övar på, att vara förberedda på vad som än kan hända.

Dag 3

Tidigt nästa morgon, efter en natt på golvet i Storfjord Skyttelags klubblokal, är det äntligen dags att ge sig av för att möta upp hundarna och ge oss av. Vår guide Jan Slosar och hans fästmö som vi blivit presenterade för redan kvällen innan, är på plats i Signaldalen tillsammans med de övriga lagens guider. Jan väntar på oss med 5 stycken slädar. En för mig, en för Olof en för Jennifer och en för Yin. Den femte är Jans egen. Varje släde dras av 6 hundar vilket innebär att det behövs över 200 hundar för att täcka alla deltagare! Och hundarna är taggade. De ylar och skäller, ivriga över att få komma iväg. När vi börjar sätta på dem deras selar och fästa dem vid vajern som drar släden, undrar jag vilka som är mest sugna på att ge sig iväg, vi eller hundarna? Vi har får order om att stå ordentligt på bromsen, för om de får minsta chans så sticker dom. Det rycker i släden när de första deltagarna susar iväg genom skogen. Redan innan startflaggorna är det några av dem som välter med släden. En oro väcks för första gången i mig. Jag har sett fram så mycket mot den där drömbilden av det här äventyret att jag förbisett att det kan bli lite läskigt. Men det är inget att göra åt det nu. Det är bara att åka iväg och trotsa rädslorna och ta sig an utmaningarna! Låta det gå som det går. Jag njuter av tanken.

Första mötet med hundarna.

Till sist blir det vår tur och vi blir snart varse om att detta inte är någon barnlek. Släden slänger hit och dit och när stigen lutar glider den åt sidan utan att jag har en aning om vad jag kan göra åt saken. Det tar ett tag innan jag får in tekniken och redan innan lunch hinner jag välta fyra gånger. ”Vad gör jag för fel!?” frågar jag frustrerat Jan när vi hugger upp kött till hundarna under lunchpausen. ”Ingenting. Du är ny, det tar tid att komma in i det” svarar han lugnt. Hans lugn och enkla synsätt smittar av sig. Det är bara att inse att välta och göra ”fel” är en del av inlärningsprocessen och det är lite det som kommer att karaktärisera resten av den här dagen. Trial and error. Genom att prova oss fram, låta det gå fel och lära oss av våra misstag, lär vi oss vad som fungerar och inte.

Äntligen iväg!

Vi lär oss av våra misstag. En av alla vurpor den första dagen.

När vi kommer fram till platsen där vi ska sova den här första kvällen i vildmarken är det några av deltagarna som sätter upp sina tält mot vindriktningen istället för längs med, som vi har fått lära oss. Det leder till bakläxa, det är bara att göra om och göra rätt. Inte lämna något åt slumpen. Senare på kvällen, efter en samling av gruppen där Johan Skullman ger oss lite matnyttiga tips, får vi i uppgift att bygga ett vindskydd av snöblock framför våra tält. Detta känns lite onödigt, det är ju trots allt i princip vindstilla. Men det är just det som är så förrädiskt här ute. Väderförhållandena kan snabbt slå om och är man inte förberedd kan det sluta illa. Det finns inte utrymme för misstag eller slarv. Som Johan ständigt upprepar, ”no shortcuts” – inga genvägar.

Första lägerplatsen.

Dag 4

Jag vaknar av att det smattrar mot tältduken. Efter en natt med ändå en hyfsat bra sömn känner jag lite hur musten går ur mig när jag känner igen regnets karaktäristiska läte. Det är ganska mörkt i tältet trots att klockan är mycket och jag tänker att det bara kan bero på att himlen är täckt av tjocka, mörka moln. När jag efter en stund samlar kraft och reser mig upp för att ta på mig mina kängor och råkar slå emot taket blir dock mina farhågor motbevisade. ”Swooosh” säger det när ett tjockt lager snö rasar ner längs sidan av tältet och det lilla utrymmet blir genast mycket ljusare. Jag drar upp blixtlåset och tittar ut. Där ute yr snön och det är alldeles vitt, vart än man vänder blicken. Jag lyser upp, det regnar inte – det snöar! Att hålla sig torr i snö är betydligt mycket enklare än i regn eftersom snön är lättare att bara borsta av plaggen, den letar sig inte in i dem eller i utrustningen på samma sätt. Dessutom är det ju fantastiskt vackert!

Vädret kan svänga snabbt på fjället.

Morgonen blir hektisk. Både hundarna och vi ska äta frukost, sen ska utrustningen packas ihop och hundarna selas. Det tar tid och jag känner mig lite jagad av den deadline vi har till det att samtliga deltagare och hundar ska vara redo att åka. Ingen får ge sig av innan alla är klara. Men i samma sekund som jag lättar på bromsen och hundarna kastar sig framåt i sina selar lämnar jag stressen bakom mig. Nu är det bara nuet som gäller. Natten och morgonen tillhör det förflutna. Det tjänar ingenting till att älta det som varit. Bara här och nu, jag och hundarna räknas. Vad som händer senare får visa sig, jag kan ändå inte förutspå det. Herregud, jag vet ju inte ens hur länge vi ska vara på slädarna idag, hur många mil vi ska ta oss, när eller ens om vi kommer ta en lunchpaus. Vi har nästan inte fått någon som helst information om hur våra dagar kommer att läggas upp och jag tänker att det också kanske är en del i det hela. Att bara släppa taget och låta hundarna ta oss dit de tar oss. Det blir en ren och skär övning i mindfulness.

Att vara rätt klädd är A och O i vidlmarken och man får hela tiden anpassa vad man har på sig efter stunden. Det gäller att klä på sig innan man börjar frysa – och att klä av sig innan man blir svettig.

Lugn i själen.

När rutinerna sitter blir allt lättare. Även i mörkret.

Dag 5

Tappra jyckar. Oavsett hur långt vi färdas är de alltid sugna på att fortsätta.

”Okej, lyssna nu! Idag kommer vi att åka förbi stället där alla ramlar, så det är bäst att ni packar ner era kameror ordentligt och inte har dem framme just nu” uppmanar Jan oss när han strax innan det är dags för avfärd, går igenom dagen. Platsen som samtliga deltagare har varit väl medvetna om och som noggrant dokumenterats på filmerna från tidigare års expeditioner finns alltså på riktigt. Och den kommer idag. Rent instinktivt vill jag bara fly. I vår grupp om fyra deltagare är jag kanske den som har haft det svårast att stå på benen, så jag känner mig inte direkt jättetaggad på äventyrets kanske svåraste etapp. En etapp som dessutom inte bara kommer vara noga bevakad av Fjällrävens eget kamerateam, idag finns även en grupp inbjudna journalister och VIP gäster på plats som säkerligen kommer stå där beredda med sina kameror, redo att fånga den saftigaste vurpan. Jag känner hur hjärtat slår kraftigare i kroppen och hur jag instinktivt vrider på mig efter en flyktväg. Men det finns ingen väg ut nu, inget annat att göra än att ställa sig bak på släden och låta hundarna föra mig närmare och närmare den ökända platsen. Under tiden fram dit hinner jag fundera på att det kanske inte ligger mig i fatet att jag ramlade så mycket den första dagen. Då har jag ju faktiskt fått erfara vad det innebär och jag vet också hur jag ska göra för att undvika det.

Fjällrävens kamerateam lyckas fånga mig på film just när jag är på väg in i den svåra kurvan.

Så, från ingenstans, kommer plötsligt backen – och jag klarar den! Även om benen darrar något så står jag fortfarande på dem och när jag susar igenom samlingen åskådare som samlats nedanför gör jag det med ett leende på läpparna. Det finns verkligen ingenting så energigivande och stärkande för självförtroendet som att besegra sina rädslor och bevisa för sig själv att man klarar av så mycket mer än vad man tror!

Resten av dagen flyger förbi och snart är vi framme där vi ska slå läger. Vi får snart veta att ikväll kommer vi inte behöva lägga tid på att sätta upp våra tält, istället ska vi sova under bar himmel! Tillsammans bygger vi med Johan Skullmans guidning ett vindskydd av snöblock där jag och mina tre lagkamrater kommer sova sida vid sida, tätt ihop för att hålla värmen. 

Nu när vi kommit in i rutinerna blir sysslorna snabbt avklarade och vi får tid över till annat. Vi äter middag ihop i vår lilla grupp och för första gången finns det tid till att sitta och småsnacka. Det känns fridfullt. Som att jag skulle kunna fortsätta göra detta hur länge som helst. Det känns lite vemodigt att det är sista kvällen. Både livet här ute och vännerna man fått, kommer bli svåra att lämna.

Min lagkamrat från Sverige, Olof Garnegård.

Team Taiwan: Yin Ning och Jennifer Hsu.

Vår fantastiska guide Jan Slosar.

Jag

När mörkret sänker sig samlas samtliga deltagarna vid en arrangerad lägereld på en höjd en bit bort från lägret. Plötsligt går det plötsligt ett sus genom gruppen. Norrsken! Några minuters skådespel på himlavalvet och sedan är det över. Men alla har fått vad de innerst inne drömt om, men kanske inte vågats hoppas för mycket på. Förutsättningarna måste vara rätt. När jag senare som sista person kryper ner i sovsäcken, släcker pannlampan och blickar uppåt trädkronorna och natthimlen genom den lilla glipan i sovsäckens topp, ser jag hur himlen återigen färgas av gröna strimmor. Norrskenet är tillbaka!

Norrsken och lägereldshäng, hade vi kunnat få en bättre sista kväll?

Vy från sovsäcken.

 

Dag 6

Efter en härlig natt vaknar jag av att solens strålar kittlar mig i ansiktet. Frosten glittrar ovan på sovsäcken och jag känner mig faktiskt fortfarande varm. Det är med stor häpnad jag snart får höra att det har varit köldrekord under natten, -24°C! Även de andra deltagarna vittnar senare om att detta har varit deras varmaste natt. I och med att vi tagit till vara på allt vi lärt oss, använt vår utrustning och våra tillbehör på det sätt den är ämnad för, så har vi hållit oss varma. Uppdraget slutfört med andra ord!

I alla fall nästan. Innan vi lämnar lägret den sista dagen är det dags för eldprovet. Bokstavligen. Redan första dagen i Sigtuna räknade Johan upp ett antal saker man måste bemästra för att överleva i vildmarken, det kanske viktigaste: att kunna göra upp eld. Jag är både fascinerad och supernervös på samma gång. Jag har aldrig varit bra med eld och det är faktiskt lite av en dröm att klara av det. Jag har övat lite dagen innan, men det är alltså nu det gäller. Och jag som avskyr prov och tester! Men den viktigaste ingrediensen är som Johan noga påpekat, att hålla sig lugn – och att vara förberedd. Jag andas djupt. Bredvid mig har jag en stor kartong med diverse kvistar, lavar och näverbitar. Just näver har vi fått lära oss är det bästa tändvirket när man ska göra upp eld.

”Klara färdiga gå!” Starten går och samtliga deltagare riktar uppmärksamheten mot sina blivande eldstäder. Jag ruggar upp lite fiber från nävern som Johan har visat, förbereder lite torra småkvistar som jag ska använda för att få upp de första lågorna. Så sätter jag tännstålet mot nävern och börjar försiktigt dra med kniven uppifrån och ner. Lugnt. Inget händer. Igen. Igen. Igen. ”Det är väl typsikt att det inte ska gå nu!” tänker jag. Jag provar igen. Säger åt mig själv att behålla lugnet. En gång till. Så – en gnista! Några drag till och snart börjar det även ryka från nävern! En låga slår upp och jag matar försiktigt på med mer näver och de torra småkvistarna. Snart är elden igång och jag vågar lägga på lite större kvistar. En klapp på axeln. ”Bra där Linda. Grattis!” de är Johan som kommer. Jag klarade det!

Resten av dagen bli en lugn färd mot sjön Väkkäräjärvi och Väkkärä Lodge. Där väntar bastubad, isvaksbad för de som vågar, middag och dans. När jag senare står och granskar min spegelbild på en av lodgernas toaletter ser jag en trött men lycklig person. Kinderna är röda och torra, nästippen har redan börjat flagna efter några dagar ute i solen och kylan. Jag slappnar av i ansiktet. Plötsligt ser jag två vita strimmor som likt morrhår går från varsin sida av min näsa, ner mot mungiporna. Jag ler och de försvinner. Jag inser att solbrännan inte har kunnat leta sig in där. Jag har helt enkelt gått runt med ett konstant leende så att den inte har haft en chans. Och det är väl så, att när ingenting har lämnats åt slumpen, ingenting har riskerat att gå fel, då kan man slappna av och bara njuta. Visst har det varit kämpigt och tufft stundtals, men ack så fantastiskt. Det kan mina vita smilgropar vittna om.

Fjällräven Polar 2017 har varit en naturupplevelse och ett äventyr absolut. Man kanske främst en överlevnadsguide. En ögonöppnare från den otroligt simpla värld vi lever i här hemma, en värld där vi inte ens behöver kunna göra mat för att överleva. Vi brukar tala om vildmarken som den primitiva världen. Men Johan Skullman har lyckats övertala mig om att det motsatta. Att det som egentligen är primitivt är den värld vi lever i till vardags. Där behöver vi inte tänka eller lösa problem. Vi får ljus genom att trycka på en knapp, vatten rinner direkt ur kranen. Går något sönder ringer vi vaktmästaren eller lämnar in det på lagning. I vildmarken måste vi tänka och genomföra alla sysslor själva. Hämta vatten ur sjön eller smälta snö. Laga köket om det inte funkar. Göra upp eld. Aktivera hjärnan. ”No shortcuts” som johan likt ett mantra upprepat flera gånger varje dag.

Fjällräven Polar har också varit en inre utmaning. En drömmarnas resa. 28 drömmar som har gått i uppfyllelse. I slutet av november såg jag av en slump att Fjällräven öppnat sin ansökan för äventyret. Jag visste inte riktigt vad det var och lite spontant bestämde jag mig för att söka. Det lät ju helt fantastiskt! Ansökningsprocessen blev kaotisk. Hemsidan kraschade och snart drog de i ledningen iväg. Mer och mer och mer. Jag insåg när jag låg under med tusentals röster att det var ganska kört att vinna på flest antalet röster. Men jag ville ändå kämpa vidare. Och så ville mina vänner. Nära som avlägsna. Är det något som jag verkligen är tacksam för är det just det stöd jag fick från alla som röstade och delade. Som i sin tur tjatade på sina vänner och bekanta att rösta på mig.

När jag dryga fyra månader senare sitter och samtalar med min lagkamrat Yin den sista kvällen i vildmarken och får höra om hur hon gick till väga för att samla ihop alla de röster som ledde henne till vinsten, slår det mig hur fantastiska vi människor kan vara mot varandra, bara vi öppnar upp oss och blottar våra hjärtan. Hon berättar att hennes taktik var att kväll efter kväll gå ut på stan med en QR-kod till hennes ansökan och helt enkelt fråga människor som gick förbi om de kunde tänka sig att rösta på henne. Lite skeptiskt frågar jag om det verkligen fungerade och hon svarar då att ”Om du öppnar med att berätta om din dröm, att du har något du verkligen brinner för att få göra och förklarar varför, så kommer folk att lyssna – och de flesta kommer gladeligen hjälpa till”. Fantastiskt tänker jag och inser att även detta är en lärdom jag kommer att ta med mig. Vi är så rädda att bli sårade att vi inte ens vågar säga högt vad vi drömmer om. Skrik ut vad du drömmer om och saker kommer att hända. Dörrar kommer att öppnas. Folk kommer vilja hjälpa till. Allt går om man vill, vågar och ger sig fan på det. Som Michelle Van Rossenberg från Holland så fint uttryckte det efter att ha passerat mållinjen: ”If you overcome your fears and you step out of your comfort zone, you gonna experience thins that you can’t even imagine”

Sist men inte minst, ett stort tack till alla deltagare och mitt fantastiska team: Olof, Jennifer, Yin och Jan
och kanske framförallt de underbara hundarna!

Läs mer om Fjällräven Polar och idén bakom eventet här:

http://polar.fjallraven.com

http://tajgaproduktion.se/fjallraven-polar/

Är du också sugen på ett äventyr på hundspann? Kent Fjellborg, som faktiskt var den som kom på idéen med Fjällräven Polar en gång i tiden, driver även den kennel där hundarna vi färdats med kommer ifrån. På http://fjellborgarcticjourneys.com/ kan du läsa mer och även boka ditt eget äventyr!

Du kanske också gillar

4 kommentarer

  • Hans Gustafsson
    18 april, 2017 at 09:02

    Tack för den levande berättelsen. Du inbjöd oss åka med på släden på ett underbart och inspirerande sätt.
    Tack och lycka till på de kommande äventyren i den underbara naturen.

    • lindaakerberg
      18 april, 2017 at 13:02

      Tack kära morbror, vad glad jag blir av att höra den uppskattades
      !

  • Kerstin
    18 april, 2017 at 20:21

    Hej Linda. Jag kan bara hålla med om det som brorsan säger. Genom dig får vi uppleva nya äventyr! Härligt att få läsa det du skriver och se dina fina foton! Kram

  • Ida
    17 maj, 2017 at 10:09

    Wow…. Sitter med tårar i ögonen… Vet inte varför egentligen men tror det har med ditt sätt att berätta, så levande och målande. Fantastisk upplevelse och otroligt inspirerande!
    Hittade din sida när jag googlade på svenskar som hade vandrat pct och är otroligt imponerad av allt du tar för dig! Du är en stor inspirationskälla och jag kan säga att du fått mig att drömma om äventyr jag inte ens trodde jag ville göra.
    Lycka till med allt!
    Varma hälsningar från Värmland 🙂

LEAVE A COMMENT

Not speaking Swedish? Translate this website with google translate!

Jag som driver bloggen

...heter Linda Åkerberg. Jag är 32 år, fotograf, ursprungligen från Karlstad men numera bosatt i Stockholm. Läs mer om mig här

Instagram

Today's kayak trip along Fyrisån in Uppsala was really great! Now we have entered the city and will be at Fyristorget for some hours to serve food and collect money for @musikhjalpen. Step by if you're in town! ❤️ #paddlaförmusikhjälpen
As the first snow fell over Stockholm and Uppsala yesterday, kayaking might not be the first thing on people's minds. Many we met so far looks at us like we're crazy doing this now but its actually not that bad at all! With the right clothing and gear even the (what we call) worst conditions can turn out really amazing!
Me in the kayak in Fyrisån, Uppsala 🇸🇪
Today 'Paddla för Musikhjälpen' started in Stockholm! And what a awesome day we had! We got everything from sun, snow and hail to dramatic clouds over the city skyline.

Stockholm might be known to many for its night- and citylife, but the fact is that's its a very good city for outdoor activities as well! The whole city is built upon islands which makes it perfect for kayaking and todays route was 10k around one of ones in central Stockholm, Kungsholmen. 
Now we're going to be in Kungträdgården till 20.00 and then we will hang out in the bar at Downtown Camper by Scandic!

Step by, hang out, talk adventure and make a donation to Musikhjälpen!! http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/paddla-for-musikhjalpen-med-explore
NEW BLOG POST!
After reaching my goal Everest Base Camp and the summit of Lobuche Peak, my journey changed a bit. Having finished what I came for I could now just relax and enjoy my achievements and the beautiful surroundings.
.
Read more about my hike down to a Lukla in my new blog post at wilderness-stories.com (link in bio) 🗻 ☀️
This is Sofia Johansson /@fjalldrottningen. When Sofia was younger she dreamed of getting the title Fjälldrottning - "Mountain queen", a title you get when you climb 7 specific peaks in Norway in 7 days.
.
There was just one problem, she couldn't climb. But instead of letting that fact stop her, she did something about it! She applied for @adventureacademysweden with the project and got accepted. During her education she learned the basics of climbing and continued learning on here spare time. Within a year, she not only had learned how to climb, she also managed to climb the peaks, got the title and fulfilled her dream!
.
So next time you come up with something that stops you from fulfilling your dream, think of Sofia and do something about it instead of giving up! ☀️
.
Read Sofia full story at the website (link in bio) section #MYWILDERNESSSTORY!
📸: Andreas Karlsson
Between 11-17 December I will participate in a charity project called PADDLA FÖR MUSIKHJÄLPEN.
.
During this week, me and a bunch of other outdoor enthusiasts will visit seven places between Stockholm and Umeå to set out on kayaking day trips and to collect money for @musikhjalpen
.
The trips will take place between approximately 10:00 - 15:00 each day and this is the places we'll be visiting:
.
11th Dec - Stockholm 
12th Dec - Uppsala 
13th Dec - Bollnäs 
14th Dec - Sundsvall 
15th Dec - FriluftsByn / Docksta 
16th Dec - Örnsköldsvik 
17th Dec - Umeå
.
After the day trip we'll continue to raise money on the streets in town and @ellesutemat will serve vegetarian chili.
.
You are more than welcome to join us on the paddling trips (own kayak required) or just come and hang out in town in the afternoon/evening! Step by, hang out, talk adventure, eat well and make a donation to @musikhjalpen. Together we can make a difference! ❤️
This summer I found myself a new passion - Kayaking. Now I'm incredibly proud to announce that I will be part of the charity project "Paddla för musikhjälpen" this year! Between 11-17 December, me and a bunch of other outdoor enthusiasts will set out on several kayaking trips at various places by the Swedish east coast to raise money for the charity event @musikhjalpen : "Children are not for sale". ❄️🛶❄️
. 
Read more about the project in my latest blog post at wilderness-stories.com (link in bio)
Ever been wondering what it's like to climb a mountain? Now you can read my story about my climb of Lobuche Peak, 6119 m, at my blog! Wilderness-stories.com (link in bio) 🗻
One year ago today, my journey towards one of my greatest adventures so far started. It was the day I decided to apply for a spot in the 300 km dogsled adventure FJÄLLRÄVEN POLAR! A spot that i later got! 
Today @fjallravenofficial opened the application for next years expedition. Maybe it's your turn this time!?💕 ❄️🐺❄️💕
Read more and apply at polar.fjallraven.com!

And remember, if you're not applying, it will never be your turn. You have to start your own adventure. ✨

Prenumerera på nya inlägg på Wilderness Stories!



Samarbetspartners

  • Sony