Vandrare på det snötäckta slåttdalsberget

Höga Kusten Winter Classic


10 meter framåt. Jag stannar utmattat och pulsen slår så hårt och snabbt i mitt bröst att jag både kan höra och känna den. Flämtande försöker jag hämta andan. Lika många sekunder senare har pulsen lugnat sig och jag fortsätter. 10 meter till. Sedan är pulsen återigen på topp och jag får göra om samma procedur igen. Och igen. Och igen. Jag är inne på slutspurten av Höga Kusten Winter Classic’s sista etapp. Jag ska upp till toppen av det ca 300m höga Skuleberget.

Tre dagar tidigare sitter jag i den bygdegård som ligger precis nedanför berget. Det är här jag ska sova natten innan äventyret drar igång. Gården ligger i anslutning till Friluftsbyn, ett projekt som drogs igång 2012 med syfte att fungera som mötesplats för friluftsentusiaster. Själva byn har ett flertal stugor, husbils- och tältplatser och året runt arrangerar de flertalet äventyr som t.ex. Höga Kusten Hike, festivalen Utefest och så det arrangemang jag nu befinner mig på, Höga Kusten Winter Classic. Cirka 200 personer deltar i den 3 dagar långa snöskovandringen som går dryga 3 mil genom Skuleskogens nationalpark i världsarvet Höga kusten.

Jag har precis anlänt och börjat packa upp mina sovsaker då Friluftsbyns grundare, Jerry Engström, försiktigt men energifyllt sticker in huvudet genom dörren och viskar euforiskt, ”För er som är vakna, det är fantastiskt norrsken ute nu!”. Plötsligt får sovsäckarna som ligger utspridda runtom i salen liv och ur dem kryper människor jag inte ens visste var där. De beger sig snabbt ut i kylan enbart klädda i underställ och halvt snörade kängor i hopp om att få en skymt av det mäktiga naturskådespel som kallas norrsken. Och visst är det där, spelande mot den mörka himlen. Men det är snart över och tyvärr blir detta det enda norrsken vi får uppleva under vistelsen i Höga kusten. Men mäktiga naturupplevelser kommer det inte råda brist på.

Norrsken över skuleberget

Jerrys entusiasm går inte att att miste på när han under föremiddagen dagen därpå håller en nära tre timmar lång föreläsning om vildmarksliv i vintertid. Vi får lära oss om de vanligaste fällorna, olika tips och trix där det ständigt återkommande, något direktöversatta, ”Don’t get moist” (d.v.s. håll dig torr, bli inte fuktig) skämtsamt upprepas som ett mantra av deltagarna under de kommande dagarna.

Efter att vi blivit tipsade om det ena och det andra, fått lära oss hur vi ska sätta säkerheten först, lyssnat när friluftskökstillverkarens Primus berättat om matlagning vintertid m.m. får vi prova ut våra snöskor. Snöskorna spänns fast utanpå ens vanliga kängor och har rejäla broddar i metal som gör det lättare att få fäste i snön. Dessutom sitter det en ram i plast runt om så att ens kroppsvikt fördelas ut över en större yta än bara ens fotsula. Detta gör att man slipper att trappa igenom snön för varje steg, utan man håller sig ganska högt upp på ytan och kan vandra på i ett jämnt tempo.

Snöskor

Med stapplande steg tar jag mig till en av bussarna som ska ta oss till Skuleskogens nationalparks norra entré. Därifrån väntar en ca 10 km lång etapp mot den första lägerplatsen vid Tärnättvattnen. Förvånansvärt snabbt vänjer jag mig vid snöskorna, men p.g.a. den sena starten väntar snart en annan ny prövning. Vandring i mörker. ”Jag hoppas du har pannlampan med dig” säger en man som hjälpt mig ta fram min termos från ett av sidofacken på ryggsäcken då jag stannat vid Tärnättholmarnas rastplats. Temperaturen ligger några grader under nollan och när det är så kallt blir vattnet snabbt till is i vattenflaskan, men med termosens hjälp kan jag då och då stanna för att fylla på med varmt vatten så att det inte fryser. Och lampan är med, vilket är tur för snart är det bäcksvart där den i snön upptrampade stigen löper fram under träden.


Tärnättholmarna / Vandring längs led i mörker

Att vandra i mörker visar sig inte heller vara särskilt svårt, men det är betydligt mer långdraget. När de vackra vyerna inte längre går att se, märker jag hur mina tankar mer och mer börjar låta som ett barn, ”Är jag inte framme snart?!”. Men efter några kilometer, när jag börjar tappa räkningen på hur många gånger jag ställt mig själv frågan, känner jag plötsligt lukten av rök och bakom nästa krök dyker de eldar upp som den härstammar ifrån. Stegen känns plötsligt lättare när jag traskar in i tältlägret och ansluter mig till mängden pannlampor som dansar fram mellan de upplysta tälten. Jag är framme!

Tältplatsen vid Tärnättvattnen

När jag vaknar nästa morgon är det ljust i tältet. Natten har gått över förväntan. Trixet att fylla en värmetålig vattenflaska med hett vatten och ta med sig in i sovsäcken fungerade alldeles utmärkt och det gick snabbt att somna in i värmen den spred ifrån sig.

Utanför hörs röster och steg från folk som lagar frukost eller packar ihop sina tält för att påbörja den andra dagens vandring mot Kälsviken. Luften är frisk och genom gliporna mellan tältduken och snön strilar små ljusstrimmor in. Det är sol ute! Och mycket riktigt, när jag stiger upp ur tältet och blickar ut över Tärnättvattnen bländas jag av både solens strålar och den glittrande snön. Jag sätter mig i solskenet och lagar i ordning min frukost samtidigt som jag går igenom dagens vandring. Den startar genom naturreservatets kanske mest kända del, Slåttdalsskrevan. Det sägs att delar av Ronja Rövardotter spelades in här, men med lite efterforskning verkar det mest vara rykten. Att filmskaparna däremot hämtat inspiration här ifrån känns inte helt osannolikt. Skrevan som bildats av havet är ca 200 meter lång, 30 meter hög och klyver Slåttdalsberget mitt itu. Precis som blixten gjorde med Mattisborgen.

Slåttdalsskrevan

Vandringen dit går snabbt och är en tydlig kontrast mot gårdagens mörkervandring. Vädret är perfekt och naturen känns nästan ofattbart vacker. Efter skrevan forsätter leden upp på Slåttdalsberget där utsikten över skärgården och nationalparken är minst lika bländande som solen. Jag stannar en stund och dricker en kopp kaffe innan jag med energifyllda steg glider ner för berget och vidare på leden.


Vy från Slåttdalsberget

Kaffepaus på Slåttdalsberget

Vinterled på berg

Vid sjön Skrattabborrtjärn tar jag en liten avstickare och sätter mig själv nere vid sjön för att börja förbereda min lunch. Eftersom de flesta vattendragen är frysta, inklusive sjön, blir det till att smälta snö köket. Det tar sin lilla tid, men med en sån här fin utsikt har jag inte direkt bråttom.

Matlagning i vildmarken

När solen precis gått ner och bytt plats med månen kommer jag fram till Källsviken. Jag har mött upp mitt resesällskap från Stockholm och vi slår upp våra tält nere vid vattnet. ”Kom hit med er kåsa så bjuder vi på glögg och chokladboll!” ropar Jerry från lägrets centrum. Han behöver inte vänta länge på deltagarna och snart ringlar en lång kö av vandrare fram mellan lägrets eldar och sponsorernas vägglösa showrooms. Primus och Fjällräven är där med sina representanter och Joppe Ranta ger oss ytterligare tips på hur vi ska klara oss bättre i vildmarken under vintern.

Joppe Ranta ger tips om vildmarksliv vintertid

– 


highcoastwinterclassic14-15b

Medan månen rör sig över himlen samlas vi kring lägrets eldar för att fånga lite värme och förhoppningsvis få våra kläder torra. Vi pratar om dagarna som gått och utbyter erfarenheter. En efter en droppar av och när klockan börjar närma sig elva är vi bara några få som står kvar. Humorn sjunker ju mer klockan går och när även vedförrådet börjar göra detsamma är det dags att gå att lägga sig.

Tältöppning i soluppgång

Den sista dagen börjar tungt. Trots en fantastisk soluppgång växlar vädret snabbt om till mulet och lätt snöfall. Det är varmare och det känns på snön som blir tyngre och svårare att gå i. Redan efter de 400 metrarna som leder oss upp från lägret och ut på leden igen är jag rejält andfådd. Jag går förbi en av arrangörerna som uppmuntrande ropar ”Går det bra?! Du ser stark ut!”. Jag tackar försiktigt, ler lite snett och tänker för mig själv att det där är något han säger till alla för att peppa oss lite extra.

Bro under snötäcke

Och dagen blir tung. De raksträckor som annars ska vara rätt lätta, blir sega då snön är så svårttrampad. I perioder känns det som att leden aldrig ska ta slut, men de vackra miljöerna håller humöret uppe. Snön ligger djup och den trollska, tysta, orörda skogen känns nästintill magisk.

Så rätt vad det är dyker det upp. Skuleberget. Ett rejält massiv som brant tornar upp sig i fjärran och jag jag får lyfta på hakan för att få en ordentlig överblick. ”Herregud är det det här som vi ska upp för?!” är min första tanke. Men så bryts min för sekunden hopplösa känsla och jag känner en kämparglöd tändas inom mig. Jag känner hur mungiporna dras uppåt när jag spanar upp på berget och jag ler lite finurligt. ”Det är du och jag nu berget. Jag vet att du tänker vara jävlig, men jag tänker ta mig upp.” Så börjar jag.

Och det är inte så svårt, det är faktiskt lättare än vad jag tänkt mig. Men det är tungt. Min 10-steg-framåt/10-sekunders-vila-taktik hjäper och så småningom börjar träden att skingra sig och tystnaden bryts av något som låter som en helikopters roterande blad. Jag tittar uppåt mot den tomma himlen och när jag vrider lite på huvudet ser jag vad som orsakat ljudet. Toppstugans svenska flagga. Målet. Flaggan fladdrar hetsigt i den kraftiga vinden på toppen och när jag kommer upp för nästa krön ser jag även de röda Höga kusten Winter Classic fanorna som markerar mållinjen. Mot mig rusar en leende Jerry, lika peppad som alltid. ”Du klarade det! Bra jobbat!!!” Jag ler och pustar ut, ”Tack!!!”

Höga Kusten Winter Classic's mållinje

Så får jag återigen höra de där orden, ”Du ser stark ut!” och precis som innan tänker jag, ”Visst, eller hur? Så där säger du säkert till alla…” Men så slår det mig. Vi är fan jäkligt starka. Allihopa. Vi har vandrat flera mil över snötäckta berg i norra Sveriges kustlandskap med tiotals extra kilos packning på ryggen. Vi har sovit ute i minusgrader och lagat mat med hjälp vatten vi kokat upp av snön. Vi har vandrat Höga Kusten Winter Classic. Vi ser inte bara starka ut, vi är starka!

Läs mer

Höga Kusten Winter Classic

Skuleskogens nationalpark

Karta över skuleskogens nationalpark

Friluftsbyn

Du kanske också gillar

Fjällräven Polar 2017

2 kommentarer

  • Kerstin Gustafsson
    26 februari, 2016 at 11:27

    Härligt Linda ! 🙂

    • lindaakerberg
      26 februari, 2016 at 16:37

      😀

LEAVE A COMMENT

Not speaking Swedish? Translate this website with google translate!

Jag som driver bloggen

...heter Linda Åkerberg. Jag är 32 år, fotograf, ursprungligen från Karlstad men numera bosatt i Stockholm. Läs mer om mig här

Instagram

I dit it! Lobuche Peak, 6119m ✔️❤️ One thing that I've learned through my adventures is how much of our physical strength that is actually mental. We think that we can't do something and therefor we can't. We give up before we have even tried. If we only would dare to try we would be surprised how much we're actually capable of.

One thing that I really wanted to do during my trip to Nepal was climbing a mountain. I picked Lobuche Peak at 6119m, just around the corner from Everest. I had never climbed such a big mountain before, but I really wanted to give it a try.

Unfortunately, 5 weeks before my trip started I had to go through surgery for cervical cell changes. It was not a big thing, but I was told I wasn't aloud to do any kind of training the before my trip in order for my body to heal properly.

This was of course devastating for me. To be able to handle the lower amount of oxygen over 6000m I was in the middle of a really intense workout schedule.  Now I had to stop.

I asked myself what should I do. Should I cancel the plans of climbing the mountain and forget about my dream? I decided not to. I wanted to see how far my own will could take me up the mountain even if I wasn't in the best physical shape.

And this morning I got the answer - my will took me all the way to the top! Such an amazing feeling standing there realizing how much I'm actually capable of, just if I put my mind to it! 💥
The view from this mornings climb to Kala Patthar, 5550 m, was totally amazing! A 360 view over all the peaks around during the time of sunrise. 
In this pic: one of my absolute favorites, Ama Dablam. ❤️ A good advice for all of you planning doing Kala Patthar yourself: dress warm and don't forget extra warm socks and gloves. It's freezing before the sun hits you (which might take a while since it rises behind the highest mountain in the world)!
I made it!!! 💟
All the way from Jiri through the Nepalese jungle, up and pass Lukla and finally through the rocky landscape to Everest Base Camp at 5364m! This i did all on my own, without any help from porters or guides or even the company of friends. 12 days, 182 km and I don't now how many meters of altitudes in total. Feel so proud and happy right now! ❤️💪 But my adventure isn't over yet. Tomorrow I will climb Kala Patthar and the day after that I'll head up to Lobuche high camp from where I will attempt to summit the over 6000m Lobuche Peak! Check out my Instagram story feed to see how it goes! 😘
Today I felt the altitude in a bad way for the first time. After reaching the village of Lobuche my head started aching real bad, but after some rest, water and a short hike up to higher altitude and then back down again I felt much better! It's amazing how your body can adapt if you just gives it time. ❤️
Pic from the short hike with rests of the Khumbu Glacier in the background.
Tomorrow I'm heading up for base camp! 🏔️
Today I walked higher than I ever been before, up to 5090m! Everything went well (even though it was hard) and it feels very good since Everest Base Camp is "only" about 274 m higher!
Now I'm back in Dingboche at 4400m. The hike today was part of the acclimatizing process where you slowly expose your body to higher altitudes. By going up, then back down again your body will find it easier next time you go higher.
Pic from the top of the climb today with views over Ama Dablam.
Today's hike up to Dingboche was very different than the hike yesterday. The clouds were low, the rain kept pouring down and the huge mountains that's surrounds me did not show all. But it was still so beautiful!
As the trail kept getting higher and higher, the landscape changed as well, from green rhododendron forests to rocky and sandy with less and less vegetation. It certainly feels that I'm getting higher. Now at 4400m I'm close to higher than I ever been before.
These guys are so strong. I sometimes struggling with my 15 kg+ back pack (even though I start to get use to it by now) but the porters here carry well over 50 kg, often walking in just plain sandals.
It makes me think about how worried we westerners are about weight and that we have "the right" kind of gear. It seems pretty clear that what you have works just fine - so don't let the lack of proper gear stopping you from getting out in nature!
Getting up early is definitely something that will be rewarding at the Everest Base Camp Trek. You will get clear skies = beautiful views before the clouds comes in, the temperature will be cooler and you can also get the trail for yourself if you're lucky!
Today's hike up to Tengboche was really something else, this is hiking at its best! ☀️
The Everest Base Camp Trek is hiked by tens of thousands each year. The trail between Jiri and Lukla only by a thousand. And it really was something else. I didn't meet many hikers at all, but one of the days I was happy to get company by this cutie. She followed me for hours before she suddenly decided to go back to where she came from. A man told me she use to follow hikers to make sure they not get lost. ❤️

Prenumerera på nya inlägg på Wilderness Stories!



Samarbetspartners

  • Sony